Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ruinvärldens problem. Några anteckningar från en resa i Italien. Av Ludvig Nordström - Två prosadikter. Av Fredrik Vetterlund - Korridoren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två prosadikter
ade och slog i dödsångesten, som kanske
skall räcka i sekler.
Och därför var det naturligt för mig
att från Assisi låta blicken glida över
planeten till det Amerika, jag med ovan
anförda citat tecknat, ty därborta låg
ruinvärldens verkliga problemlösning,
därborta hade kristendomen uppsugits i
amerikanens livsåskådning så som
antiken uppsugits i kristendomens
livsåskådning, och därmed var det möjlighet för
att den värsta fiende mänskligheten haft
på sin jordevandring, rikedomen, där en
dag skulle stå utan makt att hämma anden.
Ty utan att man har rikedomens
och fattigdomens roll klar för sig i
världsdramat förblir historien ett meningslöst
virrvarr, men när denna roll klarnat
och man lärt sig se, att världshistorien
alltid rört sig kring rikedomen som
mänsklighetens centrala problem och
provosten, formande alla dess mest vitt
skilda livsuttryck, då först, synes det
mig, framträder den italienska
ruinvärlden i hela sin världshistoriska symbolism,
och då inträffar det lika oväntade som
följdriktiga, att denna ruinvärld pekar
långt bort över Europas av
fattigdomens strider alltjämt söndersargade
jord till det stora nya landet i väster,
till Amerika, och att, om man i Italien
kan skåda det gamla testamentets slut,
man i Amerika kan vänta det nya
testamentets begynnelse.
Två pr o s adikter
Av Fredrik Vetterlund
Korridoren
TJUGO ÅR har du haft
dina vägar i den gamla
korridoren.
Den gamla korridoren är
något kuriöst. I början lägger man inte
märke till den såsom någonting särskilt.
Den har dörrar på bägge sidor, och
dessa dörrar äro ingångar till rum, där
det sitter människor. Det är dessa
människor du ser, hör, pratar med dagligen,
några av rummen äro stora och ljusa
och fönstren stå öppna, världen sorlar
in till dem. Vem tänker då precis på
korridoren, som går fram här lång och
skum?
Utanför sorlar som sagt världen år
efter år, och där lever du ett liv, de hundra
tusen bildernas och den yttre
verklighetens liv. In till rummen vid din kor-
ridor strömma visserligen också
händelserna, ja världshändelserna dagligen och
stundligen — och uppfångas där. Men
deras ljud äro så oerhört mångartade
och skilda och tusenstämmiga, att de
sammanflyta till en oceans sorl, där
småningom tiden själv drunknar.
Så får allt häruppe i själva sin
vardaglighet något liksom overkligt: intet
ögonblick fasthålles, allt rinner undan.
Den gamla korridoren liksom upptager
allt i sitt halvmörker. Människorna växla
nog men småningom, ett och annat nytt
ansikte kommer till och andra bli borta.
Men i det hela märkes det inte. Man
mötes i korridoren dag för dag och
nickar till varandra. Medan man eljes
har skarp och bestämd tideräkning,
har den gamla korridoren ingen. När
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
