Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dan Andersson. Några minnesord till Samlade skrifter. Av G. Westin Silverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dan Andersson
Jansson som klimax. Det var
spelmannen och vaganten som förde ordet, och
det kunde bli litet för bullrande och
övermodigt för poetiska kolleger med
akademisk utbildning, men om Lasse
Lucidors och Bellmans skuggor på
strövtåg i den stockholmska höstnatten tittat
in genom fönstret, skulle de glada
ha nickat bifall. Fanns gitarr eller fiol
till hands, så mycket bättre! Om Dan
Andersson i några av sina vackraste
dikter identifierat sig själv med
spelmannen, så ligger däri så mycket mindre
av poetisk schablon som han var en
verklig spelman, självlärd men fylld av
kärlek till musiken, hemma på folkets
instrument och hemma i konsten att
sätta samman ord och melodier.
Men mitt i festens timme kunde det
hända, att vaganthumöret och
spelmansglädjen slocknade: och åter satt där en
hemlös man, en vilsegången vandrare,
med blek panna och en sorgsen mun,
vek som ett rosenblad. Omslaget
kunde framkallas av ett förfluget ord, av en
obetydlig konflikt med den yttervärld,
som Dan Andersson begrep sig föga
bättre på än den begrep sig på honom.
Så var kvällen slut för Dan Andersson,
och han rullade åter in sig i den
stämning av djup förtvivlan, som var hans
själs jämviktsläge.
Denna stämning hade så helt blivit
Dan Anderssons natur, att han — så
kunde det åtminstone förefalla —
stundom sköt ifrån sig de ljusare känslor, som
ögonblicket kunde skänka honom liksom
andra dödliga: han sköt misstroget bort
dem, sköt bort dem liksom i en
förnimmelse av att hans skepp drev redlöst,
när sorgbundenhetens ankarbotten
släppte taget. Est quaedam dolendi voluptas.
Jag minns en sommarmorgon i Dan
Anderssons sällskap: parkernas björkar,
lätt regnstänkta, doftade ut sin harts,
lindarnas ljusgröna hjärtan spelade i en
"53
ljum bris. En sådan dag är det svårt
att värja sig mot en rent animalisk
lyckokänsla, men Dan Andersson värjde
sig framgångsrikt, i det han ur ett rikt
förråd hämtade upp ständigt nya
betraktelser över livets elände och tillvarons
gyckelspel. Om detta skedde på det
friska trädet, vad skulle då inte ske på
det torra? Det är uttolkat: om dagen
hade så litet att skänka honom, medan
den ännu var ung och daggskimrande,
så hade den ändå mindre till övers, när
skimret var borta. Spännande kunde
en dag i hans sällskap vara: fantastiska
situationer, egendomliga
sammanträffanden och sammanstötningar avlöste
varandra. Poetens fjärde dimension stötte
ihop med de tre vanliga borgerliga
dimensionerna, och resultatet blev ganska
hårda törnar. Professor Mortensen har
en gång skildrat en dag i Strindbergs
sällskap och givit oss en mycket levande
föreställning om den mimosaartade
känslighet, som gjorde Strindbergs liv till
ett inferno, på samma gång som den
gjorde honom till en underbart stor
konstnär. Det är lätt att intyga, att
Dan Andersson också betalte priset för
sitt konstnärskap i form av en förtvivlad
känslighet, en abnorm sensibilitet, en
skälvande mottaglighet för intryck.
Så minns jag Dan Andersson från
de korta stunder jag såg honom. Det
var när förlagsaffärer eller sinnets oro
kom honom att för någon dag eller
några dagar utbyta hemmet uppe bland
Dalaskogarna mot Stockholms gator och
gyllne lustbarheter. Var det
förlagsaffärer, fattades icke den slitna portföljen.
En gång, när både portfölj, pengar och
manuskript fattades, begav det sig att
Dan Andersson för en kollega i diktens
värld, dessutom redaktör för en
litterärt-satirisk tidning, i ett gathörn uppläste
en dikt med tillfogande av frågan: skall
du ha den för 10 kr.? Varvid kollegan
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
