Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Dan Andersson. Några minnesord till Samlade skrifter. Av G. Westin Silverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. Westin S i l v er s to lp e
och min buckliga vattenhink! Kunde
han göra något, en enda rörelse utan
att märka sin egen klumpighet bland
alla skapelsens förnäma ting? Sådan var
människan. Räven och mården voro
bättre varelser, åtminstone renare i
pälsen! Träden hade andakt och människan
endast oro, stjärnorna stapplade aldrig
på sina vägar, men vi lågo jämt i träcken,
vi snubbla jämt bland Guds bedjande
backrinkor och nyckelblomster!» Rader
som dessa och andra fyllas av en
säregen skönhet, av en förandligad
naturstämning, som icke har något
gemensamt med »vildmarksdiktningens» banala
kolorerade vyer.
Om humorns plats i Dan Anderssons
diktning skulle mycket vara att säga. I
livets hårda skiften kunde han göra
bruk av en bitter galghumor och med
en burlesk uppsluppenhet kunde han
någon gång bryta udden av tillvarons
vidrigheter; men den humor, som är
nedlagd i skrifterna har mera av mildhet
än bitterhet, mera av vemodsfylld
kärlek än av burlesk karikatyr.
Bland de posthuma novellerna finns en
berättelse »Nattvardsbarnen», en skildring
av konfirmationsläsningen och
nattvardsgången i ett brukssamhälle, från första
raden till den sista ett mästerstycke av
berättarkonst; att Erik Lindorm med
sin dikt Konfirmander (samlingen
»Bekännelser»), där storstadens läsbarn
figurera, också nått mästerskapet, må i
förbigående påpekas — ingendera
författaren förlorar på jämförelsen, Dan
Anderssons prosaberättelse och Lindorms dikt
höra bägge till toppunkterna i den yngre
svenska litteraturen. I »Nattvardsbarnen»
har Dan Andersson för ovanlighetens
skull gjort en karikatyr. Porträttet av
läsprästen Storbärg är karikerat. Men
karikatyren är gjord med lätt hand, utan
någon bitter skärpa. Och skildringen av
brukspojkarnas liv och leverne i nattvards-
gångens och hänryckningens tid är gjord
med en sorgsen humor som söker sin
like, en humor som sörjer över livets
råhet och de otämda drifternas fulhet,
men som förstår och förlåter. Det synes
lovligt att ifrågasätta, om denna
skildring av manlig ungdom i
övergångsåren över huvud taget kan överträffas
— där finns på varje sida mera av
psykologisk sanning än i digra
avhandlingar om pubertetsålderns själsliv.
Och den humor, som går igen på andra
håll i de posthuma novellerna ävensom
i de större prosaarbetena, är av samma
tyg som humorn i skildringen av
nattvardsungdomen. Groteska figurer och
gamla original är det gott om i Dan
Anderssons skrifter, men kring varje
gammalt okammat huvud står ett milt
skimmer av ren och oförfalskad
mänsklighet. Nålmakarens son, Erik Axel
Bom, förlorar sina kunder, när han på
sin butiksdörr spikar upp ett anslag med
orden: »Erik Axel Bom är i anseende
till den ljuvliga våren bortgången att
meta laxöring och samla fågelägg —
ärade kunder kan under tiden handla
var fan som helst»; men han förlorar
aldrig läsarens sympati, hur mycket han
än super och slår dank. Säkra på
läsarens sympati äro också alla de förkomna
existenserna i Chi-mo-ka-ma, även de
två kompanjonerna, som mot pengar i
förskott taga upp order på ett stort verk
i fem band om nybyggarna i någon
ände av Kanada och samla in porträtt
att reproduceras i verket, allt för att i
lämplig tid avdunsta och på annat håll
realisera bilderna av skäggiga gubbar
och vissnade gummor inlagda i väl
tillslutna lyckobrev, i vilka köparen enligt
påskrift finner bilden av sin tillkommande.
I novellen »Evighetsmaskinen», där en
gammal urmakare avmålas tillsammans
med sitt försök till lösning av
perpetuum-mobile-problemet, finnas några rader som
534
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
