Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Henrik Wergeland och de svenska judarna. En tidsbild från liberalismens genombrottsår. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Valentin
av grosshandlaren Wilh. Benedicks, i
Göteborg av Warburg och i Köpenhamn av
med. d:r, sedermera professor Ballin. Inom
kommittén synes Hirsch varit den
drivande kraften. De norska
myndigheternas bifall vann man utan svårighet,
sedan Levertin, som var
insamlingskommitténs ordförande, trätt i skriftlig
förbindelse med Wergelands vän och
meningsfrände sorenskriver Sørensen och
med pastor Björn, som var gift med
Wergelands änka. Efter någon tvekan
förkastade kommittén föreningens
Stockholmsavdelnings beslut att resa ett
gravmonument av granit och beslöt i
stället att låta resa ett av järn, gjutet
på Ludvigsbergs verkstad av ingenjör
Jacques Lamm. Denne hade erbjudit
sig att, om han finge lejdebrev till
Kristiania, själv besörja monumentets
resande på skaldens grav, och man ansåg
det högst önskvärt med hänsyn till de
i Norge rådande judefientliga
vanföreställningarna, att en jude, som tillika var
en av Sveriges första järngjutare, finge
sig detta uppdrag anförtrott.
Den 22 okt. 1847 ägde monumentets
högtidliga avtäckning rum på en plan
vid Ludvigsbergs gjuteri. Närvarande
voro omkring 80 personer, dels
subskribenter, dels ett antal för
judeemancipationen intresserade ämbetsmän och
publicister såsom Stockholms överståthållare
Jakob Vilhelm Sprengtporten,
presidenten Karl David Skogman,
generalpostdirektör Hugo Adolf Hamilton, norske
statsministern i Stockholm Fredrik Due,
Wergelands vän skalden Arvid August
Afzelius, som nu var prost i Enköping,
d:r Karl Anton Wetterberg (»Onkel
Adam»), kammarjunkarna Pontin och
Liljenstolpe, den förre författare av flera
uppmärksammade broschyrer och
tidningsartiklar i judefrågan, den senare
riddarhusets kanske varmaste förespråkare
av judeemancipationen, med flera liberala
koryféer. Bland de inbjudna voro även
Abr. Salmson, som efter teckning av
Chiewitz gjort modellen till
monumentet, och samtliga i Stockholm varande
norska kanslitjänstemän.
Lipmanson, som höll det stora
högtidstalet, var en verklig vältalare i tidens
något yppiga stil. Ursprungligen en från
Danmark invandrad vävargesäll hade han
själv förvärvat sig sin bildning. Det
svenska språket behärskade han suveränt.
Hans klangfulla stämma bar hans ord
vida, och hans varma känsla adlade hans
föredrag. Aven som improvisator lär han
varit utomordentlig. Annu berättar
traditionen om hans sällsynta retoriska gåvor
och om det mod varmed han under
1848 års antisemitiskt färgade oroligheter
i. huvudstaden djärvt harangerade den på
riddarhustorget församlade pöbeln.
Nu skildrade han med djupt kända
ord judarnas tacksamhet mot Wergeland
och deras hopp om slutlig seger för de
toleransens idéer, som denne förfäktat.
Därefter skildrade Afzelius sin
bortgångne väns arbete i patriotismens och
människokärlekens tjänst och uppläste
en versifierad hyllning till hans minne.
Därefter tackade statsminister Due å egna
och, såsom han uttryckte sig, »paa de
fleste av mine oplyste, fordomsfrie
Landsmænds Vegne» för den hedersbevisning,
judarna ägnat den dem personligen
obekante skalden, och uttalade sin
förhoppning, att grundlagens förbud mot judars
vistande i Norge, »denne Rustplet paa
vor Forfatnings blanke Skjold», snart
måtte bliva utplånad. »Paa norsk Grund»,
så slutade han, »paa det Sted, hvor dette
Monument kneiser, vil den icke længer
banlyste Jøde ved siden av den Krands,
som Nordmanden flætter sin
Yndlings-skjald, da selv kunne nedlægge sin for
Menneskevennen, Jødevennen Henrik
Wergeland». Slutligen framsteg
kyrkoherde N. J. Ekdahl, ehuru ej därtill upp-
638
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
