Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Renässanskonstens uppfattning av Kristi födelse ett verk av Birgitta. Av Henrik Cornell - Vår folkmusik och dess räddare. Revisionssekreterare Nils Anderssons efterlämnade samlingsverk »Svenska låtar». Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik Cornell
hennes tankar tydligen mycket länge
och intensivt varit sysselsatta med detta
ämne. Allt sedan hon mottagit
Madonnans första löfte om att hon skulle
få skåda Kristi födelse, kunna vi vara
säkra på att hon medvetet och
omedvetet i sin fantasi förberett och
småningom utarbetat den blivande
reve-lationen i dess viktigare delar. Redan
i Neapel hade Madonnan omtalat för
Birgitta »huru hon stod, då hon födde
sin son». Madonnans knäböjande
ställning var sålunda utbildad i Birgittas
medvetande före uppenbarelsen i Betle-
hem. Hennes klart fattade avsikt har
varit att finna en värdigare form för
Kristi födelses bild, vilket måste ha
framstått som ett särskilt starkt behov i
en tid, då den fromma betraktelsen tagit
för vana att i minsta detalj dissekera
den heliga historiens olika händelser.
Att Birgitta vunnit sitt mål, därpå
ger oss konsten det bästa beviset. Det
gamla sättet att framställa födelsen
försvinner efter hennes uppträdande, och
det program hon formulerat har i sina
huvuddrag blivit allenarådande ända till
våra dagar.
Vår /o Ikmit s i k och dess räddare
Revisionssekreterare Nils Anderssons efterlämnade
samlingsverk »Svenska låtar»
Av Alf Ny m a n
n NABB HAND och fint
spår-I sinne måste den samlare äga, som
1 I vill frälsa från förskingring det
V—/ folkmusikaliska arvet i vårt land.
Det bebyggelse- och lanthushållningssystem,
som uppbar polskornas och gånglåtarnas,
vallurens och träskofiolens musikaliska värld,
sjunker för varje år allt djupare i det
förgångna, dragande med sig den genuint
svenska allmogekulturen. Allt allmännare
övergivas de gamla Dalasätrarna, närdrift
ersätter fjärrdrift, och längs klövjevägarna
uppe bland de jämtländska lågfjällen möter
turisten allt oftare mjölkseparatorer
fastsurrade på hästryggarna. Förbi med den
handskummade gräddens och vallåtarnas
tid. Förbi med fäbodens ensamhetsliv och
ensamhetsvisor. Förbi med hela den
jungfruliga avskildhet, som gynnade och bevarade
från besmittelse den folkmusikaliska
traditionen. Valsens och mazurkans rytmer och
tonfall ha för länge sedan försimplande in-
nästlat sig i de inhemska danslåtarna. Nu
sipprar som bäst jazzens och negermusikens
tonström in, och det vore utan tvivel
förspilld möda att ännu en gång vilja blåsa
liv i dessa dansformer, vilka icke längre
äga något organiskt samband med det
närvarande och icke minst av allmogen själv
förnimmas som föråldrade. De
spelmanstävlingar, som utlysts av ivrare som Anders
Zorn och andra, skapa ingen ny
klangbotten för folkmusiken hos folket självt och
erbjuda huvudsakligen intresse för samlaren,
som en underlättande överblick över hans
arbetsfält.
Allt arbete för gammeldanserna och
låtarna måste därför hädanefter äga
karaktär av etnografiskt räddningsarbete. Tecken
tyda också på att man alltmera insett detta,
och allt flera händer gripa sig an med
detta lika stora som brådskande värv. Karl
Tiréns samlingar av Lapplandslåtar ha
inbärgat åtskilligt av värde, så även redaktör
Svenska I.åtar samlade av Nils Andersson. Dalarna. H. i—2. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
