Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Göteborg genom tiderna. Av Helge Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge Almquist
brända tomter, utan på vattensjuka
betesmarker, där ingen hade drömt om
att se en stad resa murar av trä och
sten.
Det berättas alltså, att då Gustaf
Adolf, som redan var besluten att
grundlägga en ny stad vid älvmynningen,
men var villrådig var den borde
utstakas, besåg trakten kring det nuvarande
Göteborg, han plötsligt såg en örn
in-kretsa ett visst område och att, då
konungen stannade och överlade, en liten
fågel satte sig på hans fot liksom för
att hejda den. För den som i ett
latinskt tal till stadens ära först berättar
denna sägen må den ha anknutit sig
till minnena av romarnas fågelauspicier;
för oss, om vi ett ögonblick vilja tolka
den symboliskt, kan ju örnen vara
kungstanken, som skapade nytt för sekler
framåt; om den lilla fågeln må sedan en var
tänka vad han tycker.
Men traditionen i ali ära, dess poesi
oförkränkt — historikern erinrar hellre
om att Göteborgs grundläggning aldrig
skulle hava kommit till stånd, om icke
ett stort riksintresse hade fordrat den
och om icke det svenska folket hade
möjliggjort den genom en verkligt
heroisk ansträngning av sina ekonomiska
resurser. Att i enskildheter utreda, vad
Älvsborgs lösen betydde i det avseendet,
att mäta trycket av bördan på olika
stånd, är ännu en olöst uppgift för den
ekonomiska historieskrivningen; svårare
eller omöjligt är det att fa utrett, i vad
mån skattekravet underlättades av
patriotisk insikt och uppoffring och i vad
mån det möttes av den skattetyngda
allmogens vanliga knot. Säkert är, att
det i detta fall liksom alla andra var
konungen som ledde och drog
ständerna med sig, uppmuntrande, manande
eller näpsande; ingenting är i den
meningen vissare än att Sveriges historia
under storhetstiden är dess konungars.
Men mycket tyder också på att man
djupt nere i folket, naturligtvis icke
minst i Västsverige, mindes
jutekonungarnas framfart och hade en känsla
av att danskarna icke borde få sitta
okvalda såsom skatteindrivare och
tullherrar vid Göta älvs mynning, spärrande
den för det rike, som där hade
urgammal äganderätt.
Det är icke möjligt att här gå
närmare in på vad tillförlitliga källor
berätta om stadens grundläggning, om de
första och sista spadtagen i »stora
hamnen», den nuvarande genom sin storlek
inte just imponerande hamnkanalen, som
kom till genom anslag av kronans räntor,
om de långvariga förhandlingar med
holländska borgare och bönder som omsider
ledde till utfärdandet av stadens stora
privilegiebrev den 4 juni 1621, om
Ny-löseborgarnas suckan och klagan, innan
de kunde besluta sig för att flytta från
sitt gamla hem till det nya. En
framställning av privilegiebrevets innehåll skulle
också bliva alltför vidlyftig; det må
endast erinras om att staden erhöll
kronans alla räntor och tillgångar i Sävedals
härad i förläning och att dess borgare för
en tid av sexton år (»frihetsåren»)
befriades från alla utlagor till staten. Något
som praktiskt taget betydde mindre, men
som dock skimrade med ett dyrbart
privilegiums glans, var konungens
medgivande att staden skulle vara ett omedelbart
riksstånd, som icke skulle hava någon
mellan sig och honom, och regeras av en
magistrat, som med en kunglig
»burg-greve» i spetsen skulle vara för mer än
andra svenska städers. Och Göteborg
kom i själva verket att i detta avseende
länge intaga en plats för sig.
Det må därnäst vara på sin plats att
nämna några ord om de holländska
kolonisterna: de framstå såsom ett
självmedvetet och nackstyvt släkte, som
härdats i sitt hemlands yttre frihetskamp
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
