Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Göteborg genom tiderna. Av Helge Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge Almqtiist
prästerskaps inverkan, småningom vänja
de nya provinsernas befolkning att tala
och tänka som sina nya landsmän.
Därför gynnade också regeringen Göteborgs
gymnasium; det är ingen tillfällighet
att detta kan räkna sin tillvaro, tryggad
genom kronans donationer, från de
närmaste åren efter Brömsebrofreden.
Var Göteborg ägnat att bliva en
sådan svenskhetens utpost, då staden
dock från början var avsedd att draga
utlänningar till sig, då dock holländska
och tyska från början hade använts
som kanslispråk, då dock ännu vid
århundradets mitt och senare tyska,
holländska och engelska hördes i dess hamn
och på dess gator kanske lika ofta som
svenskt tal? Man kan svara, att om
befolkningen var brokigt sammansatt
och talade med olika tungor, staden
dock levde under svensk rätt och att
dess borgerskap i kritiska tider, oavsett
den ursprungliga nationaliteten, i
handling visade sin samhörighet med
Sveriges rike. Dess förste burggreve, Jakob
van Dyck, var holländare till börden,
men en god svensk medborgare, och
dess störste köpman på drottning
Kristinas tid, John Maklier, var född i
Skottland och väl också till döden en god
skotte, men det var också han som
under kriget med Danmark 1643—1645
gav sin nya hemstads borgare ett högt
föredöme, då det gällde att visa
patriotiskt nit, att giva regeringen vad den
begärde och mera till. Men oavsett
detta märker man småningom hos det
infödda borgerskapet en viss strävan
att hävda svenskt språk och svensk
nationalitet, även om denna strävan
aldrig fick den medvetenhet som präglat
1800-talets nationella strömningar. Det
förefaller mig som om den åtminstone
från Karl XI:s tid hade sin
motsvarighet i en viss tendens hos rikets
styrande kretsar, ehuru icke heller denna
tog formen av en genomtänkt åskådning,
och det lär icke vara för vågat att tro,
att just de nyvunna provinsernas
försvenskning, senare också enväldets
strävan efter uniformitet på alla områden
betydde rätt mycket, då det gällde att
bana väg för dessa synpunkter.
Tiden gick, och omsider kom
enväldet, förkroppsligat i den kärva
härskargestalt som i tidens historia i viss
mening kan sägas representera den
spartanska statstankens seger över den
atheniensiska — ty hade icke trots allt
Magnus Gabriel de la Gardie, mecenat
också för Göteborg, i sitt väsen något
av den senfödde atheniensiske borgarens
utåtvända, lättsinniga generositet och
livliga kulturintresse, medan Karl XI
företrädde de spartanska dygderna, om de
nu voro enbart dygder, statens hårda
och egensinniga krav, sparsamheten och
kontrollbegäret, den i mycket nyttiga,
men stelt utformade disciplinen i här
och förvaltning? För Göteborgs
borgerskap blev han genom sina täta besök i
staden väl bekant, ärad såsom konung,
men knappast älskad; hans personlighet
var icke givmild, och enväldets
grundsatser gingo hårt fram över stadens
författning och ekonomiska privilegier.
Reduktionen berövade den, visserligen
för kort tid, Gustaf Adolfs stora gåva,
Sävedals härad, och enväldet tålde icke
stadens författning i dess säregna
ut-prägling, berövade den rätten att styras
av »burggreve, presidenter och råd»,
tryckte ner den till en svensk stad av
det vanliga snittet, som styrdes av
borgmästare och råd under noggrann
och besvärande tillsyn av landshövdingen.
Staden kämpade en seg strid för sina
privilegier, vädjade till envåldskonungens
nåd och vann mer än den kunde hoppas
i fråga om ekonomiska fördelar, men
gick miste om allt, som påminte om
dess stolta traditioner att vara ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
