Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gilbert Chestertons filosofi. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gilbert Chestertons filosofi
egendom nämligen inom måttliga gränser
och för var man. Då man säger honom
att klockan inte kan vridas tillbaka, så är
hans svar: »den enkla sanningen är att
den kan det». Tyvärr är inte
kontrare-pliken svår att finna: det är urmakarnas
klockor som kunna vridas tillbaka men
inte vår Herres, soluret. Sanningen är
förmodligen den att med liberala
principer kan man kanske lösa landsbygdens
problem men inte städernas. Småbruken
kunna ersätta storbruken utan att resultatet
behöver bli mycket sämre, men hantverket
kan inte ersätta industrien. Utan
plutokrati och proletariat kan inte far på landet
få sin skördemaskin oc.h inte mor sitt kaffe.
Och att städernas industriella och
kommersiella förhållanden skulle kunna ens
tillnärmelsevis nöjaktigt regleras utan en eller
annan form av socialistiska principer, är
naturligtvis en illusion, låt vara en tilltalande
illusion. En modern tysk författare, som
med sitt djupa allvar har en eller annan
mening gemensam med den irländske
kåsören, Paul Ernst, har i någon liten likhet
med de sociala ideal, som Chesterton
omfattat, pläderat för ett framtidseuropa efter
kinesiskt mönster, fyllt av småbrukande
privatfamiljer. Tyvärr ser det snarare lit som
om det framtida Europa skulle bli en enda
industriell jättestad med kolonierna till
landsort, och i den jättestaden kommer,
alla våra sköna ideal till trots, de ma heta
liberalism eller konservatism, endast ett
alternativ att finnas: anarkism eller socialism.
Man har så länge hållit på att diskutera
huruvida socialismen var en skön eller icke
skön dröm, att den under tiden har hunnit
•ta ett gott steg på vägen till att bli en
hård nödvändighet.
IV.
Är Gilbert Chestertons nya Jerusalem
något av en vacker illusion, så är det inte
uteslutet, att också hans gamle Adam är
det, denne sunde, savrike man, som med
samma iver går i kyrkan och på
värdshuset, omgjordar sig med svärdet, då det
gäller, och håller i plogen, då så skall vara,
dansar på marknaden på lördagskvällen och
styr sitt hus med mild, gudfruktig
patriar-kalism, har lika lätt för sång som för
multiplikationstabellen, svärmar för Dickens och
fésagor och har det alltid lika pålitliga
sunda förnuft, som Chesterton kan hänvisa
till då det gäller att slå ner filosofernas
förgiftade hårklyverier. För den delen kunde
det gärna växa vingar på hans rygg, ty
han finns inte i nutidens specialiserade liv,
och funnes han, så skulle han inte trivas
vid våra skrivbord och kullager. Men det
är hans talan Chesterton för, det är hans
bortvillade tro han ånyo söker uppväcka i
landen. Han ser ner på alla våra iskalla
excentriciteter, ty han intar vad Chesterton
kallar »alldaglighetens stjärnhöga
ståndpunkt». I en av Chestertons berättelser
sitter en herre på en balkong tillsammans
med ateister och anarkister, som förneka
livets värde och hederns förpliktelser, och
han bereder sig till en dust med dem. Då
hör han plötsligt ett positiv veva en
slagdänga nere från gatan. Han »rätade på
sig som om det vore krigsmusiken före
bataljen», heter det. »Dessa skrällande toner
andades själva käckheten, själva det vulgära
och orimliga modet hos de fattiga, som
på dessa smutsiga gator alltjämt söka fylla
kristendomens plikt och kärleksbud. Han
kände sig som ett sändebud från alla dessa
vanliga, hederliga människor.» Chesterton
känner sig också som detta sändebud, en
riddare som i Rolandssången med
timmermanssonens lov på sin fana:
»Paiens ont tort et chretiens ont droit b
— hedningar ha orätt och de kristna ha rätt.
Allt uppslukades i situationen härovan,
säger han, »av den fullständiga vissheten om
att anarkisterna hade orätt och positivet
hade rätt».
Och positivspelaren är den enkle
mannen av folket, Brown eller Smith,
Andersson eller Svensson eller vad han hett r. En
av hans många litterära trätobröder kom en
gång till honom, berättar Chesterton, med
en bok som hette Mr. Smith, Familjen
Smith eller något liknande, pekade på
namnet och sade argt: »Det här kan ni
väl ändå inte få något av er fördömda
mysticism ur». Chesterton log, försäkrar
han, ty det var nästan allt för lätt att
vederlägga mannen. Redan namnet var ju
så poetiskt att det hart när fordras heroism
att bära det. »Naturens stumma vila,
människans passionerade förslagenhet, den
starkaste av jordiska metaller, det trolskaste
av jordens elementer, det obetvingliga
järnet, kuvat av sin ende erövrare, hjulet
och plogbillen, svärdet och ånghammaren,
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
