Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Spitzer
regnet smattrar. Styckets genomgående
mollstämning och orkesterlarm verka
närmast kusligt. En svensk nyhet var den här
debuterande Erie VVestbergs andante och
final-rondo ur ett fyrsatsigt verk: Svenska
låtar och ballader, vilka visade att
tonsättaren både förstår att symfoniskt
utarbeta sina huvudsakligen folkliga motiv
och att tacksamt och verkningsfullt behandla
orkestern. Av oemotståndlig komisk effekt
var finalens huvudtema, framfört av en
bondspelman-imiterande klarinett. Av äldre
svensk musik gavs bl. a. en vacker och
välklingande, men föga personlig ouverture
i Normans stil av den åldrige J. A. Hägg.
Säsongens utländska solister hittills ha varit
få men förstklassiga. Hr A. Brailovsky,
för vilkens utsökta, kongeniala Chopinspel
jag förut haft tillfälle uttrycka min
beundran, gav även nu åt denna den kanske
mest aristokratiska musik som finnes en
konstnärligt fullödig tolkning i de båda
konserterna, krakowiaken och den
välbekanta ess-dur-polonaisen. Joan Manén
är en alltid kärkommen gäst och hans
violinmästerskap allt för välkänt för att
här behöva ytterligare framhållas. Som
nyhet spelade han denna gång förutom en
sin egen Caprice (n:r i), E. Lalos konsert
f-dur, op. 20, som första gången framfördes
av ingen mindre solist än Sarasate och
med ofantlig framgång i Paris 1874 och
lade grunden till Lalos berömmelse; ett år
senare spelades, även av Sarasate, den
allbekanta »Symphonie espagnole». Sin största
publikframgång nådde tonsättaren 1888
med sin opera Le Roi d’Ys, varemot en
tidigare opera Fiesque (efter Schiller) aldrig
uppförts. (Jag nämner detta för att
beriktiga programmets av felaktigheter vimlande
uppgifter.) F-dur-konserten är ett skönt
och ädelt tonverk. De två första satserna
fyllas av innerlig, rikt strömmande,
inspirerad melos, medan finalens eldfulla rytmer
och virvlande sextondedels-figurer
alTonga-rese erinra om tonsättarens förkärlek för
nationella motiv. (Han har förutom den
spanska skrivit en rysk violinkonsert, en
norsk rapsodi och i Le Roi d’Ys använt
bretonska motiv). Närmast efter hr Manén
kom den uppburne prof. M. Pauer, som
stilfullt och förnämt spelade Beethovens
c-moll- och Mozarts a-dur-konserter. Flere
av orkesterns skickliga musiker ha lämnat
solistiska inlägg varibland något så ovanligt
som en förtjusande flöjtkonsert av Mozart,
med vacker, rund ton och fulländad
fingerteknik föredragen av hr Achatz. Kanske
vi våga hoppas någon gång få höra t. ex. en
av Webers eller Spohrs klarinettkonserter.
Den uppgift Konsertföreningen fyller i
vårt musikliv är så betydelsefull, att man
blott kan önska att verksamheten må i
ostörd ro få fortsättas, tills ett verkligt
varaktigt hem beredes den genom
Konserthusets till hösten 1925 beräknade fullbordan.
Vid K. Teaterns första konsert stod
Alb. Roussels symfoni b-dur, op. 22, som
inledningsnummer. Tonsättarens första, i
århundradets början komponerade symfoni.
Le Poëme de la Forët rönte på sin tid i
Paris det varmaste erkännande, bl. a. av
den ansedde kritikern P. Lalo, som i hans
tonspråk fann en uppriktighet och
friskhet som tjusa och röra. En annan säger,
att Roussel genom sin vördnad för de
klassiska formerna ansluter sig till C. Francks
skola. Hans lärare, V. d’Indy var ju också
Francks lärjunge. Men i den splitter nya
andra symfonien tycks tonsättaren vid över
50 års ålder ha blivit sig själv otrogen,
ett själv som av hans ringa produktivitet
att döma väl aldrig varit starkt, för att
kasta sig i armarna på den allra
modernaste riktningen. Resultatet har blivit
något rent rysligt. Ett av onämnd person
(kanske tonsättaren?) författat program
avsåg att ge en ledtråd, men den »rådlöshet
inför livsmysteriet» (!) första satsen lär
vara avsedd att uttrycka, kände man
snarare inför hela det pinsamt missljudande,
antimusikaliska verket. Nog är det
vansinne att tro sig kunna musikaliskt återge
t. ex., hur »ur själens djup stiga mäktigare
krav på högre livsvärden — ungdomens
första frågor brytas mot liknöjdhetens ironi
— och trotset stukas (!) av eftertanken»!
AlJt sammans är lika tomt, som det är
anspråksfullt, och dödande tråkigt. Hr
Järnefelt har genom att till spelning
upptaga detta bedrövliga verk visat en svår
brist på smak och urskiljning: om det är
meningen göra våra konsertlokaler till
tortyrkamrar, där de arma offren utsättas för
raffinerade kval, torde följden bli att
publiken avskräckes och uteblir. — Som en
glädje- och ljusspridare, ja som en leende
vederläggning, om en sådan hade behöfts,
av modets fulhetsevangelium kom därefter
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
