Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Madama Lucrezia. Av C. Bildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Madama L^t c r e zia
alldeles sora om hon varit den
högbor-naste furstinna. Många kardinaler
avlade därefter besök hos henne, var dag
gavs det någon förlustelse till hennes
ära, och hon fick mottaga rika skänker.
Bland dem som voro trägnast i sin
uppvaktning var den rike och mäktige
kardinal Barbo, sedan påve under namnet
Paul II (1464—71), vilken då höll på
med att bygga sitt palats, det nuvarande
Palazzo Venezia. I Roms statsarkiv
förvaras ännu en förteckning över hans
dyrbarheter, där man på fyra ställen
finner antecknat, kanske med hans egen
hand, att föremålet skänkts till »Domina
Lucrecia». Det fanns naturligtvis också
klandersjukt folk, som tyckte att man
gick för långt i uppmärksamheten, och
ett par kardinaler dristade sig till och
med att göra påven föreställningar, men
Calixtus ville ej lyssna till några
invändningar. — Allt detta bidrog att ingiva
Lucrezia livliga förhoppningar om att
kunna nå målet. Snart skulle de grusas.
Den 13 oktober red hon för andra
gången tiil Vatikanen och fick genast
företräde i enrum. Samtalet räckte i två
timmar, men å ingendera sidan har någon
uppteckning gjorts över dess förlopp. Vi
veta blott, att påven på alla Lucrezias
enträgna föreställningar svarat ett
orubbligt nej. Det säges, att han skulle ha
slutat med att förklara, att han ej ville
riskera att göra Alfonso och henne
sällskap till helvetet, men han synes dock
ha velat kläda sitt bestämda avslag i en
mild form, ty vid avskedet gav han henne
den apostoliska välsignelsen.
En snöplig utgång till en ståtlig
början! Vad var väl en påvlig välsignelse
mot Neapels krona? Sorgsen och
förödmjukad red Lucrezia i det inbrytande
mörkret tillbaka till Palazzo Colonna,
avsände ett ilbud till Alfonso och började
förbereda sin avresa. Ej ett ord kom
över hennes slutna läppar, men hon vi-
sade sig icke mera offentligt under de
få dagar hon var kvar i Rom. Hon
lämnade staden med samma följe som vid
ankomsten. Sorgkläderna voro nu mera
på sin plats.
Alfonso reste henne till mötes, och
den 26 oktober råkades de ett stycke
utanför Capua. Båda stego av hästen,
han slöt henne i sina armar, och de sökte
i en öm kyss glömma besvikelsens
bitterhet. Han gjorde allt för att visa henne
och alla, att hon var honom kärare än
någonsin, och för att om möjligt än
starkare betona den aktning och
vördnad, som voro oskiljaktiga från hans
kärlek. Det rena och kyska i deras
förhållande borde ingen kunna betvivla. —
Maria av Castilien var ånyo illa sjuk,
och när som helst kunde en förlossande
död på Lucrezias huvud fästa den krona,
som Calixtus III vägrat henne. Många
undrade och beundrade, medan andra
skrattade åt den gamle kungens
förälskelse.
Efter återkomsten till Neapel följde
några månader, till utseendet glada,
sorglösa och fulla av förströelser, men i
verkligheten av oro och bekymmer.
Nyheterna från Spanien fortforo att växla.
An hette det att drottning Maria låg på
sitt yttersta, än att hon tillfrisknat.
Det bringar aldrig lycka att hoppas
på en annans död. I juni 1458
insjuknade Alfonso oförmodat, och efter blott
få dagar var hans tillstånd hopplöst.
Lucrezia ville ila till sjukbädden, men hon
fick ej tillträde. Den döende konungen
var ej längre den befallande i palatset.
Hans son och tronföljare gav honom väl
ett högtidligt löfte att ständigt skydda
och i allo hedra Lucrezia, men han
unnade ej sin fader att få dö med den
älskades hand i sin. Kanske var det av
omtanke för hans eviga väl? — Lucrezia
måste avlägsna sig, och den 27 juni dog
Alfonso, omgiven av spanska biskopar, teo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
