Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Drottning Kristinas pariserfärd. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Drottning Kristinas pariser färd
en bildad dam, men hon kände även gott
till Frankrike, och hon förvånade genom
sina kunskaper i en mängd olika ämnen,
som hovmänniskorna hade föga begrepp om.
Hon försatte dem i en underordnad
ställning, som gjorde dem försagda. En
rapportör skrev, att hon rörde sig så ledigt
och hemvant att det föreföll som vore hon
härskarinna på platsen och omgiven av sitt
eget hov och inte av Frankrikes.
När man här läser om Kristina, flyga
tankarna ofta nog till Gustav III. Det
saknas ej likhet de båda emellan. Båda
ägde stor begåvning och båda voro fulla
av motsägelser. Båda ingåvo beundran och
hat, lovsjöngos och smädades. Båda voro
oroliga naturer, rastlöst ivriga, upptagna
av ständigt nya planer, uppslag,
beräkningar. Övermodiga, fåfänga och inbilska
voro de. Kristina var lik Gustav III också
i sin nöjeslystnad och sin smak för
ceremonier — fast hon själv kunde sätta sig
över reglerna för ett korrekt uppförande
höll hon strängt på etiketten. Men det var
endast vid undantagstillfällen hon nedlät
sig till att lägga an på att vinna, fängsla,
avväpna genom personlig älskvärdhet.
Gustav III var mera kvinnligt behagsjuk än
Kristina och vida mera skådespelare.
Om Gustav III:s utseende skrev
Gjörwell, att hans porträttörer ha svårt att träffa
likheten, då hans ansikte så ofta förändrar
karaktären. Om Kristina yttrar en fransk
ambassadör, att ett enda porträtt ej är
tillräckligt för att ge en föreställning om
hennes utseende — hennes ansikte förändras
efter hennes själs rörelser, så att man
knappast känner igen henne.
I ett avseende var hon absolut olik
Gustav III: i sin fullkomliga saknad av
fosterlandskärlek. —
I boken om Kristinas resa finner man
även underhållande skildringar av hennes
liv i Rom under hennes första vistelse där,
då hon ännu var ny på platsen, residerade i
palazzo Farnese, diskuterade filosofi och
vetenskaper med kardinaler och lärde,
omgav sig med ett hov av tvetydiga figurer
och med ett eget garde, som ej heller
gjorde sig väl känt, och hade dåliga
affärer, så att hon måste sälja eller pantsätta
sina dyrbarheter och vigga av själva hans
helighet. Det var påven som bekostade
hennes resa till dess hon landsteg i
Frankrike för att sedan fortsätta som franske
konungens gäst. Resan gick sjöledes från
Civita Vecchia på fyra påvliga galärer, som
roddes av en mängd galärslavar,
sammankedjade och eländiga att åse. Några
stycken dogo på vägen. För övrigt fylldes de
fyra farkosterna av ett brokigt sällskap —
vid pass 300 andliga, munkar och
pilgrimer, som passat på detta tillfälle att få
göra resan över de farliga djupen.
Drottningens personliga svit bestod av endast
66 personer av olika nationalitet — det
var ett anspråkslöst antal på denna tid.
Axel Oxenstierna hade vid sin resa till
Frankrike 200 personer i sitt följe. Men
när Ludvig XIV med sitt hov begav sig
till sin här i Flandern, säges hans sällskap
ha uppgått till 15,000 personer.
Hur det gick till att resa på denna tid
skildras i ett par lärorika, roande och
avskräckande kapitel i de båda reseböckerna.
Axel Oxenstierna liksom Kristina gjorde
resan till Paris för att förhandla politik
med var sin kardinal, Richelieu och
Mazarin, som båda styrde Frankrike med
oinskränkt makt. Kristina ■—- yttrar
författaren — var underlägsen Mazarin i det
avseendet, att hon var ärlig. I ett brev till
sin förtrogne i Rom kardinal Azzolino
skildrade hon Mazarin som »en försiktig,
skicklig och listig man», som »utger sig
för att vara en hederlig karl och lyckas
ibland att ge sig sken därav». Om
Richelieu hade Axel Oxenstierna efter
underhandlingarna de båda statsmännen emellan
skrivit till sin broder: »Dock hoppas jag,
att medan han sålunda vill fiska uti
grumligt vatten, skall han själv råka däri över
öronen, så att han ej lätt skall återigen
komma därutur.»
Det var en ärlig mans fromma önskan.
Den gick naturligtvis ej i uppfyllelse. Även
i våra yttersta tiders statsstyrekonst ger
fiske i grumligt vatten de mest lysande och
ärofulla resultat.
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
