Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner
Man kan måhända tycka, att denna
skildring, liksom boken i sin helhet, är onödigt
bred. Anmärkningen skulle alldeles givet
vara på sin plats, ifall »En mycket ung
man» vore en fristående roman-, i så fall
skulle den vara alldeles oformlig, utan spår
till konstnärlig komposition. Men boken är
ju först och främst en del i ett större helt;
och det finns åtskilligt som tyder på att
romancykeln i sin helhet är både skickligt
och målmedvetet komponerad, t. ex. det
sätt varpå händelser ur första delens galleri
av barndomsbilder gå igen i Stellans
senare liv, förstorade, förändrade, under andra
yttre betingelser, men ändå i grund och
botten desamma. Huruvida författaren skall
lyckas förverkliga de intentioner, man tycker
sig skymta, blir en annan sak, som det
ännu är för tidigt att yttra sig om.
Rent konstnärligt sett stod nog givet
»Dagdrömmar» högre än den nu
föreliggande fortsättningen. Men detta brukar ju
alltid vara fallet med autobiografier, vare
sig de fått memoarens eller romanens form;
och i fråga om »En mycket ung man» får
man ju, som redan sagt, en ganska
betydande ersättning i dess värde som
tidsdokument.
Stellan Petreus’ karaktär, sådan den
anlades i »Dagdrömmar», tycks mig vara
energiskt fasthällen och förd vidare.
Hellström har ingalunda fallit för frestelsen att
idealisera honom. Tvärtom ser han kanske
väl överlägset och ironiskt på sin »hjälte»;
och jag har svårt att förstå, hur eljest
mycket intelligenta kritiker kunnat undgå
att lägga märke härtill. En smula mer värme
skulle endast fört honom närmare läsaren.
Som det nu är, kan man icke låta bli att
förarga sig över att hans äregirighet bra
mycket liknar fåfänga och över att han
inte kan sluta upp med det sterila rotandet
i sig själv. »Det är en tråkig fan», låter
författaren en annan av bokens personer
säga om honom. Helt säkert är detta,
delvis åtminstone, även Hellströms egen
mening, som läsaren tyvärr inte kan undgå
att i viss mån instämma i. När en ung
man tio gånger om dagen frågar sig själv,
om han är ett geni, blir en utomstående
nästan för grundligt övertygad om motsatsen.
Stellan Petreus verkar på det hela taget
väl obetydlig för att kunna bära upp en
romancykel av så stora yttre mått som den
föreliggande. Han är iförd en litterär ko-
stym, som förefaller tilltagen för en person
med helt andra proportioner; frågan är,
om han i fortsättningen skall kunna växa
i den. Hellström dokumenterar dessutom
ett begär att oupphörligen försätta honom
i pinsamma situationer, vilket — hur
typiska för en överkänslig ungdom
händelserna än i och för sig må vara — har en
inte riktigt tilltalande bismak av kverulans,
av rancune mot tillvaron.
Dessa invändningar må gälla vad de
kunna, huvudsaken är emellertid, att
författaren lyckats hålla sig så fri från sin
huvudperson, att denne med sina
sympatiska och osympatiska drag verkar fullt
levande och fristående. Centralfiguren i mer
eller mindre autobiografiska skildringar
brukar eljest te sig sådan man ser sig själv i
spegeln — från en sida, enbart en face;
Hellström har utfört konststycket att se
sitt alter ego också från ryggen.
Antalet bipersoner är, man vore frestad
att säga beklagligtvis, ganska inskränkt.
Annars är ju en av Hellströms starka sidor
hans förmåga att med några snabba linjer
få fram en människa. Flera av
andraplans-figurerna äro även här livfullt tecknade,
främst de man gjort bekantskap med redan
i »Dagdrömmar»: strebern och parasiten
Ahlberg och fadern med sin kalla ironi,
det sätt han tillgriper för att ta revansch
för en förfelad existens.
Något i djup mening betydande
konstverk är »En mycket ung man» inte, därtill
är dess atmosfär alltför tunn och
stillastående och dess brist på verklig nerv och
vilja alltför tydlig. Kanske ligger felet inte
så mycket hos författaren som hos den tid
han skildrar — perioden närmast efter
nittiotalet, då hänförelsen över den nationella
konstens pånyttfödelse slappnat av till blek
esteticism och romantiken degenererat till
trött flykt undan realiteterna. Härmed må
vara hur som helst, boken är dock
onekligen skriven av en författare med klar
prosastil, intresse för andliga värden och
skarp blick åtminstone för vissa sidor av
mänskligt själsliv. Man väntar med intresse
på dess fortsättning; och hur många böcker
kan man säga detta om?
Åtminstone gör man det inte om Artur
Möllers Den vita fjärilen.
Också denna roman är ett fall av den
autobiografiska epidemi, som för närvarande
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
