Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Zorniana. Några minnen. Av Ellen Lundberg-Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Z o rni ana
dag kl. 12.) Då »villkoret» ju inte var
så hårt, lovade jag gå in på det.
Någon tid senare var Zorn nere i
Göteborg i något konstnärligt uppdrag,
då min man samtidigt var där av samma
anledning. De voro tillsammans
inviterade till en middag i Göteborg, då
Zorn, efter middagen, kommer fram till
min man.
’Adjö!» säger Zorn. Nu reser jag
hetn till Stockholm. Jag ska’ äta ostron
i morgon kl. 12 med din fru!» Nästa
dag (den utsatta) på slaget 12 stod
Anders Zorn i dörren till vårt vardagsrum
med etsningen i handen.
»Kom nu!» sade han och räckte mig
det dyrbara bladet. Jag har vagn där
nere. Du har väl inte glömt villkoret!
Vi ska ner till Opris och äta ostron.»
Denna lilla tilldragelse är mycket
karakteristisk. Ett löfte var för honom
okränkbart — och han fordrade det
samma av sina vänner.
Följande lilla komiska episod har
Zorn berättat mig i Mora.
Bland den massa besökande, som
kom för att se honom, hans konst och
hans hem, kom också en dag en svensk
herre, som bott så länge i Paris, att lian
ansåg sig vara minst lika parisisk som
en infödd parisare.
»En liten petig karl, förstår du»,
berättade Zorn med lustiga handrörelser.
»Gentil, pjåkig. Lite svag i bakbenen
var han också. Dä vi varit uppe i
storstugan och sett oss omkring där, och
skulle gå ner igen, säger det där lilla
sjåpet. På franska! Anders fnös
indignerad :
»jEst-ce-qtiil 11 y a fas d’ asccnseur dans
la maison?»
»Men dä blev jag arg», förklarade
Zorn, »och röt till: Nehej! Det finns
det inte! I det här huset ramlar man
utför trapporna! — Om det var min ton
eller vad det var som gjorde det, men
faktum är, att den lille herrn snavade
till, jag begriper inte hur, och — trillade
som en boll utför trappan. — Oj, oj oj,
vad jag skrattade!» Bara minnet bragte
honom åter i skratt.
En gång i vårt hem, då Prins Eugen
och Anders Zorn voro närvarande,
frågade Zorn:
»Nå, vad ska’ Ers Höghet göra i vår?
Jag ska’ måla fresk!» svarade prinsen.
»Och jag ska’ måla fläsk , svarade
Anders raskt.
En annan gäng, — det var strax
innan Zorn och hans hustru startade en
resa till Italien (1909), till vilken de
inbjudit mig, — kom Zorn att tala om
museet i Wien (dit vi ämnade oss).
Ja, bara inte museicheferna för det
mesta vore så’na konstiga kurrar», sade
han bekymrad. Då jag sist var i Wien»,
fortfor han, »hade de en direktör för
galleriet där, som ordnade tavlorna efter den
principen, att han t. ex. letade reda på
alla tavlor, där det fanns en apelsin.
Alla dem satte han tillsammans i en sal.
Och så vidare. — Ordning ska’ det
vara, förstår du! tillade han ironiskt.
Det blev en härlig resa. En massa
både vackra, lustiga och oförglömmeliga
episoder stå klara för mitt minne. Zorn
var i bländande gott humör i Italien,
och hans glada och skämtsamma infall
gav krydda åt samvaron.
En dag, pä väg från Rom till Perugia,
hade vi, vid Roms järnvägsstation,
försett oss med matsäckskorg. Men Zorn,
sotn alltid hade god aptit, köpte en för
egen räkning och försåg sig rikligt med
höns, korv, bröd, apelsiner och vin. När
korgen var tömd, tog han fram sin lilla
trä-pipa och blåste några gamla
Moralåtar, och sedan somnade han som ett
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
