Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
pade sedan resolut ned sedelbunten i sin
ena strumpa. Helt säkert sade sig mången
ung försiktig parisiska, att hon borde ha
stoppat sedlarna på ett säkrare ställe.
Herr Gösta Ekman som greven och
fru Ester Sahlin som miss Foxtrot spelade
med sådan smak och sådan takt, att man
nästan glömde det fjolliga uppslaget. Den
förres eleganta säkerhet och den senares
burdusa friskhet och pärlande goda lynne
tog bort det kvalmiga, och fröken Renée
Björling var strålande vacker som grevinnan.
Alfred Sutro har på Svenska teatern
fått sitt engelska societetsskådespel The
lau-ghing lady omdöpt till Den farliga leken. Han
har haft ett par liknande stycken uppförda
förut i Stockholm, det ena, Eldskärmen,
spelades för elva år sedan, det andra, Jerikos
murar, gavs 1907. Slutet gott, allting gott,
heter det, men det kan man ej säga om
Den farliga leken. Den pjäsen gav
åskådaren en otillfredsställande känsla vid
avslutningen. En teaterpublik är såtillvida lik
en förälskad, att den ger katten i etiska
och sociala hänsyn och vill att de som äro
ordentligt kära i varandra också skola få
varandra. Här blev det så trassligt, att man
till slut inte visste, hur författaren skulle
kunna reda ut det. Detta visade han sig
heller inte kunna. Lady Marjorie Colladine
—fru Pauline Brunius anklagades av sin
make, som ville skiljas, och det tyckes hon
också ha velat, ehuru det faktiskt icke
varit det allra minsta mellan henne och den
herre i monokel och pyjamas, som blivit
sedd alltför arla en morgon komma från
hennes sovrum. Hon nekar också att
något brottsligt förekommit dem emellan, men
den framstående advokaten Daniel Farr—
hr Ivan Hedqvist lyckas genom listiga
frågor få skilsmässoutslag till makens förmån.
I en släktings familj råkar hon sedan ett
par timmar efteråt i brandgul klänning med
solfjäder av blå plymer advokaten, och
denne, som redan under det långa förhöret
hunnit att bli förtjust i henne, blev nu under
middagen så grundligt förälskad, att han,
som fyllt femtio år och var en plikttrogen
och arbetsam människa, vilken i tjugu år
varit lyckligt gift, anhöll hos henne om ett
möte. I Lady Marjories vackra salong i god
engelsk stil med möblerna som riktigt var
överdragna med chintz, det blanka, blommiga
ljusa tyget, var måhända soffan litet för litet
cosy. Den verkade som om man överdragit
någon fransk obekväm soffa med det typiska
engelska tyget. Hit komma nu i tur och
ordning tre förälskade herrar. Sir Harrison
Peters — hr Oscar Johansson — låt för
ali del ej förvilla er av sir-titeln, han var
blott en otrevlig, ehuru ofantligt rik
krigsspekulant — erbjuder henne bil o. s. v.
men överlämnas av den skrattande ladyn
till den dråplige, långe, magre, enormt
axelbrede f. d. maken, den obegåvade och
renhjärtade Sir Hector Colladine—hr Gösta
Ekman, vilken erbjuder sig att sparka
honom nedför trapporna men blott för att i
nästa ögonblick av den fortfarande
skrattande ladyn själv köras på dörren, då hon
märker, att han fortfarande älskar henne.
Skrattande mottog nu ladyn den
framstående advokaten, som hela tiden själv
lyckats hålla sig för skratt, och det undrar
man sannerligen inte på.
I sista akten anländer Mrs. Esmee Farr
—fru Göta Klintberg i allvarlig mörk dräkt
med liknande kappa och hatt. Hon säger,
att hon är äldre än sin man, alltid trott
att en annan skulle komma för att ersätta
henne, erbjuder skilsmässa, om så önskas,
eller ger tillstånd till ett förhållande
mellan Lady Marjorie och hennes make, utan
att äktenskapet upplöses. Stackars Lady
Marjorie hade själv blivit förälskad och stod
nu ganska handfallen. Hade det varit i
livet, så hade troligen det sista alternativet
antagits, ty i livet gör man vad lumpet som
helst. Men på teatern finnes dock vissa
gränser, och vana teaterbesökare begrepo
genast, att det ej nu kunde bli något
emel-an ladyn och advokaten. Denne fick också
draga sig tillbaka och Lady Marjorie ringde
upp sin f. d. make, Sir Hector med en så
skrattfylld röst, att man rentav började
förmoda återförening. Advokatens roll var så
tråkig, att inte ens Ivan Hedqvist kunde
göra något av den, och Lady Marjorie var
en så omöjlig personlighet, att fru Brunius
bara kunde göra den så, att vi väl begrepo
de förälskade herrarna men inte henne
själv. Hennes alla tre toaletter och även
Mrs. Farrs violetta klänning i första akten
voro mycket vackra. Fru Klintberg, som
spelade denna senare, man kan nästan säga
högädla dam, gjorde det på ett mycket
sympatiskt sätt. Oscar Johansson är alltid
en rolig typbildare, men hade nog här som
Sir Harrison Peters gjort sin millionär litet
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
