Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anders Zorn. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klas Fåhræ^ts
I dess ursprungskraft fattar man liksom
i en samlad sinnebild hela vår nyrenässans
in nuce.
¥
Jämför man Zorn med hans farligaste
konkurrent i den samtida svenska
konsten, Ernst Josephson, så hade
dalamålaren en originalitet, som var djupare
rotad i hemlandets jord. Josephson åter
med ali sin romantiska smak för våra
folkvisor kringdrev som en Jericho-ros,
som ur alla Europas kulturcentra insög
näring, även om han slutligen på ett
full-gånget vis gjorde den så förvärvade
kulturen till sin egen.
Vad färgen beträffar var Zorn den
bättre valöristen, medan han saknade
Josephsons djupblommande lokalfärger
samt var helt och hållet främmande för
dennes förmåga att i kompositionen
sammanställa dem till klingande ackord.
Min personliga erfarenhet som samlare
är, att Zorns tavlor gåvo vad de hade att
giva i första ögonblicket. Josephsons
tavlor åter voro som en skatt, en livgivande
källa, till vilken man återvände, då de
ständigt gåvo en djupare skönhetsglädje.
Vad Zorns ställning till den klassiska
renässansens mästare beträffar, är det
betecknande, att han närmast anslöt sig
till Velasquez och van Meer, vilka båda
voro realister som han själv, och vilkas
färgskala var stämd åtskilliga toner lägre
än den italienska, för vars prakt Zorn
stod främmande.
Ännu mindre förstod han sig på
Österlandets konst, och Österlandet väl icke
heller på hans. Jag sporde en gång en
förnäm japan, vad han tyckte om Zorn. Han
svarade: »I Japan uppfriskas konstnären
.vid beröringen med naturen. I Europa
förgiftas han genom umgänget med sina
modeller.»
I sitt sätt att tagas med livet
förenade Zorn något av dalkarlens
självständighet med hans klipskhet.
I en amerikansk tid tumlade han om
som en delfin i sitt element. Han tyckte
om att spela matador, vare sig han tog
förbluffande pris för sina tavlor eller
skänkte flygmaskiner till Svea rikes
försvar eller utdelade priser vid
spelmanstävlingar i Mora.
I sin livsåskådning var han fången i
en sensualism, som tillbommade hans
själs fönster mot högre vyer.
Hans vänner ha berättat, hur den
stelbundna prosan i hans väsen kunde
förlösas, när han lyssnade till musikens
toner. Albert Engström har bevittnat,
att mästarens öga kunde tåras, när
sångaren sjöng: — »Vem är som ej vår
broder minns?» ■—- Men denna förlösning
gick icke djupt. Med en bristande
inbillningskraft var hans sinne icke nog
livligt. Den genomsyrade icke på något
vis förklarande hans konst.
I sin ensidiga utveckling stannade
sålunda Zorns konst inom en viss
begränsning, som kanske icke till fullo
motsvarade de förväntningar, som hans
teck-niska geni vid dess första framträdande
uppväckt. Men genom styrkan i hans grepp
på sinnevärlden — genom den flytande
bredden i hans penselföring — och ej
minst genom den stränga disciplinen i
sin konstnärliga stil kommer han utan
tvivel att bibehålla sin rang som en av
stormännen i den nordiska nyrenässansen.
Tidigare artiklar i Ord och Bild om Anders Zorn: Carl G. laurin: Afiders Zorn. 1910 s. 81.
Larsson, Liljefors och Zorn i Liljevalchs konsthall. 1916 s. 289. — Gunnar Mascoll
Silfverstolpe: Anders Zorns konst. 1920 s. 545. —måtte schmidt: Anders Zorn. Några ord om hans
personlighet. 1921 s. 33. — Ellen Lundberg-Nyblom: Zorniana. Några minnen. 1924 s. 145.
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
