Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
betydligt mer äventyr än vardag —
åtminstone sådan vardag, där vi andra röra oss
och ha vår varelse. Visserligen är det
andliga klimatet litet mera tempererat och
språket en smula lugnare än i hennes
tidigare böcker; men i stort sett finns den
gamla disproportionen mellan ord och
innehåll ännu kvar. Att nödgas pruta på osten
en middag på Hötorget blir alltjämt ett
stycke patetisk tragik, och ett biobesök
låter alltjämt hennes personer genomgå så
våldsamma sensationer, att de borde
överträffa en filmregissörs djärvaste drömmar.
Bokens hjältinna, Berta Andersson, räcker
inte alis till för alla de roller
författarinnan tvingar henne att spela; hon skall
efter vart annat vara plikttrogen, rivande
husmoder med kontorsarbete,
mordbränner-ska, hänsynslös gulaschtyp, otrogen hustru
med samvetskval, förtvivlad moder, religiös
svärmerska, jagad brottsling och botfärdig
Magdalena, en del kortare biroller
oräknade —- och allt detta med samma
frenesi. Hon fullkomligt sprängs sönder inför
läsarens ögon av alla de olikartade
lidelser, som författarinnan pressar in i hennes
bröst.
Häri ligger bokens egentliga svaghet.
Tar man vart kapitel för sig, blir
intrycket ett helt annat och långt gynnsammare
— frånsett den lika billiga som osannolika
upplösningen, vilken uppenbarligen
klistrats dit bara för att få det hela att sluta
lyckligt. Ju mer hysteriskt överretade
uppenbarelseformer Berta Andersson får anta,
desto mer kommer författarinnans
obestridliga schvung till sin rätt; scenen hos
ho-meopaten Åslund är t. ex. alldeles briljant.
Den skulle ensam räcka att fastslå Anna
Lenah Elgströms konstnärliga begåvning
— vilken ju f. ö. är allnjänt konstaterad
långt före detta. Synd bara, att hon i så
hög grad skall sakna sinne för
proportioner och för ordens valörer.
Elin Bolins debutroman Den smala
vägen är redbar, lite närsynt
verklighetsfotografering och knappast något därutöver.
Men som sådan är den långt ifrån dålig.
Språket är nyktert korrekt, utan större
glans och flykt, och nyktert och glanslöst
flyter också det skildrade kvinnoödet fram,
styrt av självförsakande, lite butter
pliktkänsla. Vad man minns är egentligen några
interiörer, framför allt från huvudpersonens
slarviga, halvfattiga föräldrahem. De ha en
atmosfär av matos och ouppbäddade
sängar, som biter sig fast i näsan. För att
vara debutant är författarinnan nästan
oroväckande säker i fråga om det rent
tekniska; att behärska sin böjelse för entonig
bredd i skildringen är nära nog det enda
som återstår henne att lära sig därvidlag.
Men vissa episoder — t. ex. uppsalaresan
— kunna också tyckas tyda på att hon
äger mer temperament och fantasi än hon
vanligen visar. Säkerligen beror hennes
litterära framtid först och främst på
lösningen av frågan, om hon skall lyckas
bringa dessa eventuellt förefintliga, dolda
fonder i dagen och därigenom frigöra sig
från det överdrivna aktgivandet på alla
den yttre verklighetens smådetaljer, vilka
nu skymma väsentligare ting både för henne
själv och för hennes läsare.
Det är väl snarast en överflödsgärning
att påpeka, att den krönika över sina
pojkårs upplevelser Hjalmar Bergman ger i
Jag, Ljung och Medardus, är den kanske
roligaste av de många självbiografiska
romaner som de senaste åren bragt oss. Och
ändå kan jag lätt föreställa mig, att många
läsare alis ej skola kunna uppskatta den.
Det är med Hjalmar Bergmans böcker som
med en fars av Hennequin: för att ha
roligt av den måste man först gå med på
att upphäva alla de lagar, som styra den
värld där man vanligen lever. Det är ingen
idé att köpa en biljett till exempelvis
»Borgmästarinnan», om man hela tiden
sitter och protesterar på den misshandlade
verklighetens vägnar: inte springa
medelålders fruntimmer halvklädda omkring i
franska statens departementsbyggnader, och
inte förlorar en ung dam förmågan att tala
sitt modersmål, därför att hon fått en
tennisboll i huvudet. Jo för ali del, hos
Hennequin sker dylikt. Det ingår i spelets regler,
det är en tyst överenskommelse, som han
slutit med åskådaren.
En liknande överenskommelse är man
tvungen att sluta med Hjalmar Bergman
för att kunna uppskatta hans böcker. Vad
han än hittar på, måste man vara med om
galoppen; annars får man stå där som den
stackars gossen, som inte kan se att ett
upp- och nedvänt bord är ett
sjörövarfartyg och därför är utesluten från
kamraternas lek.
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
