Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Nils Collett Vogt. Av Tage Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Collett Vogt
kerna berätta att han tidigt sett mera av
världen än nordiska poeter i allmänhet.
Hans resor i Tyskland, Frankrike, Italien
sträcka sig över år. Notisen säger en
hel del om Collett Vogts poetiska
gestaltning. Ty lika litet i hans prosa som
i hans lyrik ha dessa färder lämnat
synnerligen märkliga spår. Han har
visserligen ägnat Strada Roma en sång, han
har vallfärdat till Shelleys grav och gått
vårsolens äventyr i hälarna i Paris. Men
intet av dessa poem vittnar om inlevelse
i en ny miljö. Beskrivningen blir ofta
matt, synen föga originell och intrycket
en smula turistblads-aktigt. Collett Vogts
landskap är norskt, blott som norskt blir
det hos honom en »état d’åme». Väljer
han sig april så är det Vestre Akers
april i sällskap med Henrik Wergelands
erövrarhåg. Han förstår långt bättre en
ensam örn över det norska landets
tungsinta fjällvatten än det bröstsprängande
jublet över Napolis golf, och intet
reseminne har någonsin kommit honom att
glömma att han alltid kan ha något
att säga om Kristiania. Även Collett Vogt
har frestat att resa från sig själv, och som
ung har ingen hetare drömt om oändliga
horisonter och vägar utan slut än han.
Och dock har han mer beredd än någon
annan norsk poet i vår tid vänt tillbaka
till den instängda vrå, som med födselns
makt blev hans, till den lilla krets, som
för hans liv betytt hjältebilder och hj
ärtesläkt. Målaren Collett har han som man
ägnat sitt pojksinnes oföränderliga
beundran, Amalie Skrams höga moderliga
gestalt, Alexander Kiellands förnäma
uppenbarelse, Jonas Lies julaftonshem, Ibsens
middagsvandring ut för Karl Johan —
Collett Vogt har besjungit dem alla med
en stolt iver och en innerlighet, som
genomtränges av den personliga
tillägnel-sens värme. Till dem kommer han
äntligen också med bikten om det stora
nederlaget, tröttheten, de grå håren. Till
20—Ord och Bild, 33 :e årg.
mor, till det som var och förblev hans arv
och hem. Han strövar icke vilsen omkring
bland en dröms ruiner, hans slår sig till
ro i gossens sagoslott för att glömma
men desslikes för att minnas på nytt:
Hvass har kulden herjet,
tung har stormen gaat,
mor, nu er det stille
i min fjerngraa barndoms høie, gjennemlyste
slot!
Streng er livets voldshaand,
dypt skjær dødens plog.
Mor, nu er det ødslig
i min nære ungdoms dunkle, stammetætte skog!
Nils Collett Vogt har vigt en hel
diktsamling — hans hittills sista, med
årtalet 1917 —- åt denna »Hjemkomst».
Nu bär icke mera hågen ut och bort,
som i de första »Digte». Han vill icke
se sig jämrande tillbaka,men tanken drivs
heller av ingen oro framåt.
Jeg ser mig ikke klynkende tilbage,
ser ikke frem, men dybt ind i mig selv.
Livet är levat, han har betalt priset
det krävde. Han bevarar ett minne av
ungdomen, kanske ungdomen själv, men
i höstdager, klarnad, hög och härdad.
Min ungdoms høst! Og har jeg rastløst svævet
i skyers guld, saa er jeg rotfast blit.
Men han känner också djupt i själen
vad saknaden är.
De fløi ifra mig, mine sidste sange,
men endnu lyder tunge vingers slag.
Tills det dör bort
■— — — det rappe sus av vinger.
I haanden staar jeg med en liten fjær . . .
En brodd, som saarer! Noget hvasst, som
stinger
i mindet om min ungdoms sterke veir!
Snart falder sneen . . . Mot mit hjerte klinger
drøm om en vaar i fjeldets røde skjær.
Krävde livet hållning, så kräver
tanken på döden den än mer. Och därom
lär septemberdagen:
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
