Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Erik Axel Karlfeldt. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Axel Karlfeldt
Fot. Ijtrka Karl, Sollerön.
Sångsgården i Sjiigarebyn, E. A. K ar lf e l dt s sommarhem.
eller »lind». På det hela taget brukar
säkert ingen svensk författare, inte ens
Strindberg, så många och framför allt så
i varje särskilt fall riktiga växtnamn som
Karlfeldt; en dikt som »Roslagen»
rymmer sålunda en så fullständig skildring
av den uppländska kustens växtvärld, att
en botanist genast skulle kunna lokalisera
den även om han inte kände diktens titel.
Delvis beror Karlfeldts ymniga bruk av
namn på växter, djur och
husgerådsföre-mål säkerligen på hans ovan nämnda
förkärlek för sällsynta ord; men samtidigt
är det ett utslag av hans strävan efter
konkretion.
Denna kommer till synes också i hans
bildval. När han talar om månen, heter
det exempelvis på ett ställe:
Ur bukig kopparflaska häller månen sitt mjöd;
däri vi vilja plaska, till dess dagen står röd.
Ibland blir månen i stället en
påsktulpan eller en jungfru med en
mjölkstäva; men vad skaldens fantasi än
förvandlar den till, alltid är det något hem-
vant och handgripligt. Också när han inte
direkt omdiktar de gamla dalamålarnas
verk, delar han deras benägenhet att
förse allt och alla med attribut ur sina
närmaste, dagliga omgivningar. Det är
inte nog med att profeten Elia går klädd
i paraply och evangeliets rike yngling
dricker starköl och pickardong, också
Neptunus blir en försupen skeppare, som
tar sig ett stadigt glas rom till kaviaren,
och månen träder ut mellan brokiga
säng-omhängen som en dalmas ur sitt
sängskåp. Även okroppsliga ting ta gärna
kroppslig gestalt; drömmarna »gå med
månskénsögon under träden», och döden
dansar personifierad fram genom byarna
med knäbyxor och bondfiol.
Så förenar sig allt, den kraftigt
markerade rytmen, rimmens fylliga klang och
bildernas jordiskt handfasta realitet, om
att ge hans vers en prägel av svällande,
ibland lite snirklad barock. Men inte bara
hans dikters form, utan hela hans
personlighet för tanken till stormaktstiden.
Säkerligen är det mer än en tillfällighet,
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
