Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Fredrik Böök. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Hagberg
Henry Esmond. Chestertons mest artistiska
skrifter äro icke hans romaner utan hans
filosofiska essayer. Av Danmarks tvenne
största litterära namn tillhör det ena en
man som egentligen aldrig sysslat med
annat än teologi och filosofi: Søren
Kierkegaard.
Den bestående litteraturen, det sätt varpå
en stor författare uttrycker sitt väsen, sina
idéer, sin fantasis skapelser, låter sig icke
inordna under de hävdvunna konstformerna.
Denna sanning kan synas skäligen
alldag-lig och självfallen, men den har dock
knappast fullt gått in i det allmänna
medvetandet, ty många av våra hävders stora
författare ha länge fått vänta på den
uppmärksamhet varmed man frikostigt hedrat
åtskilliga dåliga poeter från de tre sista
århundradena. Mer än de flesta nationer
ha vi svenskar skäl att påminna oss att
skön litteratur ej alltid är detsamma som
skönlitteratur i inskränkt mening. Det mest
monumentala, mest helgjutet storslagna
prosaverk vårt språk äger torde vara Olaus
Petris En swensk Cröneka. Vår
1700-tals-litteratur kan ej uppvisa något mera sant
poetiskt, mera estetiskt tjusande än Linnés
resor. Tegnérs skoltal och predikningar och
brev, Geijers, Ödmanns, Bottigers
självbiografiska anteckningar, Rydbergs filosofiska
essayer ha ett långt större litterärt värde än
de romaner som samtidigt sågo dagen i
vårt land. Den svenska litteraturen, som
inom lyrikens område kanske endast står
tillbaka för Englands, har varit
jämförelsevis fattig på romaner och skådespel, och
det är väl därför den i utlandet aldrig
blivit känd och uppskattad som den borde.
Vår stora och rika prosalitteratur har icke
varit i ordets vanliga mening skönlitterär,
och orsaken härtill är väl att söka i det
bestämmande och outgrundliga ting som
kallas svenskt folklynne.
Av de svenska författare, vilkas
verksamhet helt faller inom det tjugonde
århundradet, har den mest kände, den
betydelsefullaste och mångsidigaste, den rikast
begåvade, varken skrivit några dikter eller
romaner eller skådespel. Men med den
svenska litteraturen — ej endast med
historien om dess utforskande — är Fredrik
Bööks namn oupplösligen förbundet. Han
är en språkkonstnär, en av de främsta
stilister vi ägt. Som essayist och
personskildrare har han hos oss ingen motsvarighet.
Han har utövat resebeskrivningens konst
med ett mästerskap som vi svenskar
endast kunna jämföra med Linnés. Han är
den ende verkligt betydande kritiker vi haft
efter Geijer. Han är en av våra främsta
kultur- och litteraturhistoriker, vår mest
uppmärksammade nu levande journalist och
en av våra mest bekanta politiska
skriftställare. Han är mer än så: han är en
idéernas man, en man med ett budskap att
förkunna som ej kunnat uttalas av någon
annan, han har satt sitt märke på
Sveriges kultur. Vid jämförelsevis unga år har
han haft den förmånen att få uppleva vad
som endast faller på de stora författarnas
lott: att ej äga andra läsare än beundrare
och belackare. Berömmelse kan vinnas lätt
och mistas snart, men blott den man som
väcker hätskt hat lika väl som entusiasm
skriver för alltid sitt namn på hävdens
blad. Man uttalar också ett värdeomdöme,
man antyder vad som i en avlägsen framtid
skall bliva ihågkommet, när man säger att
det kring ingen av våra nu levande
författares namn stått en mera förbittrad strid
än kring Fredrik Bööks.
Men fastän Fredrik Böök i en tid, då
— för att tala med Tegnér — »det murkna
gamla, det omogna nya med blind
förbittring kämpa nu om världen», då han sett
de värden som varit honom dyrbarast
angripas och hotas av förstöring, fast han då
ej förhållit sig bekvämt avvaktande utan
tagit sitt parti och blivit en andens
stridsman, så är han dock minst av allt
främmande för den fria, den från alla
lidelser renade estetiska verksamheten. Svensk
vardag är vår prosalitteraturs motsvarighet
till Runebergs Idyll och epigram, den har
något av den nordiska sommardagens glans
och friskhet och ro. Resa till
Konstantinopel är fylld av ett hårdare och bittrare
stoff, den handlar 0111 vår samtid och dess
elände, men verkligheten själv har Böök
lyft upp till en renare och lättare
atmosfär där allt får klarare färger och fastare
konturer, skildringen har en obeskrivlig
festivitas, och läsaren smittas av den
iakttagelsens glädje, den starka och styrkande
humor, som höra författaren till.
Landskapets och människornas egenart och
tjusning återges av Böök med samma
säkerhet, han har både artistens och den
psykologiske mästarens skarpa blick.
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
