Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L aur in
rerna, drogo sig dessa tillbaka. Negern
Simba—herr Arthur Cederborgh slungade
som en parterpil sitt spjut mot Sylvia, som
dödligt sårades, och under en särdeles
effektfull dödsmarsch, utförd på trumma av
negrerna, drog sig Kinangozi tillbaka i sin
skog och lilla Cecily sträckte sina tunna
armar efter honom.
Hedqvist var så melankolisk, att man
blev mörkrädd, nästan mera än av de
hemska danser, som herr Négrel, ett
synnerligen lämpligt namn för en
negerdansbalett-mästare, med stor skicklighet hade
anordnat.
Den skönhet, som finnes i Afrika och
som väl få erfarit och skildrat som
Kinan-gozis författare, kommer i min smak allra
starkast fram i Prins Wilhelms vackraste
bok »Vid vattenhålen», prydd av
djurfotografier, utförda av Oscar Olson och
utgiven på Gunnar Tisells förlag. Både bilder
och text — jag tänker särskilt på
nätgiraffen och zebran — ha en hemlighetsfull
exotisk skönhet, och författaren skildrar på
träffande sätt giraffen med orden: »Ett
upphöjt lugn och en förnäm tillbakadragenhet
präglar giraffen, som om han ville säga:
Rör mig ej! Jag är den siste av den
förhistoriska djurvärldens monster.»
Edward Knoblauch är som jag tror
en engelsman av polsk-judisk extraktion.
Han har skrivit skådespelet Marie-Odile,
som jag såg med nöje om också med en
viss undran, ty det handlade om en ung
flicka, som är till den grad oskyldig, att
hon hann vara med om barnafödandets
niomånadersperiod från dess första början
till dess sista slut utan att veta om det.
Oskuld är bra, men man kan få för
mycket av det goda.
I ett litet nunnekloster i en avlägsen
bergstrakt i Elsass lever i juli 1870 en ung
novis, söt och snäll, och hennes
känslointensitet utlöses på en duva, efter den grå
fjäderdräkten kallad S:t Franciskus. Jag har
icke varit i något nunnekloster och
förmodligen inte Mr. Knoblauch heller, men
jag har på känn, att tonen av glad
barnslighet, ibland med ett inslag av litet
dumhet, det hela dock livat av önskan att göra
gott och handla rätt, är riktigt träffad.
Föreståndarinnan Moder Dominique är den
hårda plikttypen, som Gud leder, men
ständigt efter hennes egen önskan, Birgittaty-
pen, så obehaglig i sin helgade
egenrätt-färdighet, om man får sätta tro till en
lärd Birgittaforskare, och spelades riktigt
bra av Constance Gibson. Med psykologisk
skärpa upptäckte hon profana ömhetsdrag
hos lilla Marie-Odile—Inga Tidblad och
straffade henne med en sorts andlig sadism,
som föreföll trovärdig. Hon är i ali sin
stränghet dock tecknad så att man
förstår, att hon är fullt ärlig.
Så komma tyskarna, och det så hastigt,
att Marie-Odile, som fått moderns
befallning att låta slakta sin älsklingsduva,
nyssnämnde Franciskus, blir kvarglömd då hon
gömt sig för att gråta, och de andra få
fly ensamma. Den helt unga flickan, som
aldrig råkat andra män än gamle prästen
och den ännu äldre, litet tossige
trädgårdsmästaren, får plötsligen se i hjälm och med
draget svärd korpral Philip Meissner—herr
Björne, i det civila försäkringsagent,
stående i solstrimman framför S:t Mikaels bild,
och nedsjunker i vördnadsfull andakt
framför den heliga uppenbarelsen i en
förklarlig tro, att det är ärkeängeln. Under skratt
och glam samlas nu de tyska ulanerna
omkring det bord, där några minuter förut
nunnorna sutto, och parallellismen i
samtalet är av den kostligaste verkan.
Sergeanten Otto Beck—herr Ivan Hedqvist
fick ett moraliskt sett ganska dubiöst nöje
i att sammanföra de båda oskulderna »S:t
Mikael» och Marie-Odile. Då han road ser
henne naivt förtjust stirra på den unge
mannen, befaller han sin korpral att stanna
ett par timmar till, sedan soldaterna
dragit vidare, och därpå utföra en
patrulltjänst. Då nunnorna efter freden återkommo
från sin fristad i Belgien, hade ett under
skett. Marie-Odile hade fått ett barn och
var själaglad att få visa det för de rätt
förbryllade nunnorna, och de fingo nästan
lika svårt som jag att taga sitt förnuft till
fånga under trons lydno.
Marie-Odile—fru Tidblad spelar
alltigenom trovärdigt och utför det storverket
att icke verka pjollrig. Hennes sätt att
berätta S:te Marie-Odiles helgonhistoria var
ett mästerstycke, och det låg hela tiden en
så vördnadsbjudande naivitet Över henne,
att man icke kunde annat än vänligt småle.
Den unge korpralens hederlighet och strid
mot sina känslor gavs med mycken
vederhäftighet av herr Björne. Men priset bland
herrarna togs av herr Hedqvist, som på
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
