Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L aur in
ej var tillräckligt bekant med Astrild, kunna
vi rikta även mot Ibsen. Dock männens
svagheter kunde han som en de la
Roche-foucauld.
Av Steensgaard gjorde den norske
gästen en blodfull, naiv och stryktäck streber.
De religiösa fraser han använde voro vid
den tidpunkten folkliga, och rätt länge
framåt för resten var ju Gud liberal. Detta
var kanske anledningen, varför Ibsen först
hade tänkt sig som undertitel till denna
pjäs »Vor Herre & C:o». Det fanns den
rätta frodigheten och fräckheten i Halfdan
Christensens utmärkta bild av Steensgaard.
I skarp och klar utformning av rollen stod
herr Personne som Daniel Hejre värdigt
vid hans sida. Skadeglädjen fick hos honom
något mera lustigt än motbjudande. Herr
Browallius gjorde en verkligt fin och lagom
obegåvad kammarherre, och lika lyckad
var den sällsynta knölighet, som herr Josua
Bengtsson förlänade possessionaten Monsen.
Dennes replik »Fyra flaskor champagne av
den dyraste. Säg att Monsen betalar», gav
honom helt och hållet, och rösttimbren
hade den för vissa betryggande, för andra
ohyggliga klangen av underklassighet, som
ej kunde borttagas av hela världens
klingande valuta. Och så Ivar Nilsson, som
spelade Aslaksen, både ömklig och löjlig
och dock rörande, en människa med allt
vad ordet innebär av skröplighet. Damerna
trädde ej mycket fram. Det var ett
särdeles lyckligt grepp av Dramatiska teatern
att vid reprisen spela De unges Forbund i
1860-talsdräkter, och det vore väl om vid
kommande Ibsen-föreställningar man ville
fortsätta med detta, som i hög grad tar
bort det antikverade i många repliker och
ger det hela sin rätta färg. Fröken Tyra
Dörum som Madam Rundholmen var som
alltid riktig. Och himmel! vad de känsliga
Thora—Mona Mårtensson och Selma-—
Jessie Wessel voro söta i sin melankoli och
sina krinoliner. Särskilt den senare i sin
beigefärgade kofta. — Av en tillfällighet står
i Ny illustrerad tidnings nummer den 25
december 1869 kritiken av De unges
Forbund bredvid en liten anmälan av John
Stuart Mills Qvinnans underordnade
ställning: »Vi märka inom vår verldsdel en
social rörelse, som de senaste åren blifvit
starkare: det är frågan om qvinnans
ställning i samhället». I Selmas repliker av
trots mot att ställas utanför allvarliga spörs-
mål finnes uppslaget till den Ibsenska
kritiken på detta område. Hur det därmed
må vara, vackra äro kvinnorna i sina
krinoliner. Är det kulturhistorisk perversion
att finna krinoliner klädsamma?
Syndafall av Ronald Fangen gavs med
anledning av Halfdan Christensens gästspel.
Med Ibsen, Björnson och Strindberg som
förebilder har den mycket begåvade, då
mycket unge författaren velat visa en
andlig konflikt mellan en hård, rationalistisk
prästman och en av Kristi kärlek
genomträngd gammalfrom präst. Bägge männen
äro från början starkt sinnligt lagda, så att
den erotiska konflikten kommer att slingra
sig samman med den religiösa.
Pastor Niels Gade—herr Halfdan
Christensen var den frisinnade prästen. Han är
gift med en stilla huslig själ—Ellen
Bor-lander. Den andre, pastor Olaf Aarvik—
herr Gustaf Molander, är sedan två
decennier gift med sin sensuellt anlagda maka,
som förut älskat pastor Gade. Denne
senare övertalar henne med maktspråk att
lämna sin man och säger rent ut till denne,
att han tagit hans hustru ifrån honom.
I en Strindbergs-dekoration utanför en
lantkyrka och med ett stort träkrucifix, mot
vilket man förmodar att pastor Aarvik snart
skall avteckna sig, väntar nu det brottsliga
paret under en rätt strindbergsk dialog. De
hade på en enda natt fått mer än nog av
varandra. Psalmsången höres från kyrkan.
Men plötsligt rusar en ung man—herr Alf
Sjöberg, ut från denna och berättar, att
pastor Aarvik inför församlingen bekänt,
att han före sitt äktenskap begått ett
våldtäktsbrott, och då han sedan kom ut på
kyrkbacken och ställde sig vid korset,
började, såvitt jag kan förstå med högvördig
biskopens begivande, församlingens män
och kvinnor att stena honom, varunder de
två andra brottsliga, pastor Gade och
pastorskan Aarvik, knäböjande bedja om
förlåtelse för sitt brott. När man tänker på
Brands domedagsklockor och på Over Evnes
gripande orgeltoner av kärlek och tro, blir
man ej riktigt nöjd med Syndafall, om man
också får det intrycket, att stycket är
skrivet av en man, som verkligen vill komma
med något ur hjärtats djup och skildra en
konflikt av smärtsammaste sort. Om man
skulle vilja med samma omutliga djärvhet
som pastor Olaf Aarvik yttra sanningen om
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
