Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - En wiensk operakritiker och hans estetik. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G lims te d t
hans bon-sens kännes alltid välgörande
och blir det dubbelt i en tid av
partimässigt lancerade musikaliska slagord.
Till sist kan jag ej motstå lockelsen
att anföra några fullständigande omdömen
om ett par särskilt representativa musici.
Richard Strauss, som nyss nämndes,
avfärdas ej som blott och bar »tekniker».
Just i musik har dock verkligt ny teknik
en produktiv betydelse, och den skapar ju
hos honom faktiskt nya förföriska
språkelement. Å andra sidan visar musiken till
»Salome» och »Elektra», att verkningarna
av det »blott-karakteristiska», det avsiktligt
fula och det nervretande snart nog
avtrubbas. Vad kritikern — och det ju med
rätta — har att invända mot kompositören
av ett verk som »Rosenkavaljeren», är den
bristande kräsenheten i den musikaliska
grundsubstansen, saknaden av disposition
och enhetlighet samt sötaktig
sentimentalitet. Det bästa hos Strauss är den eldiga
schwungen — ibland, såsom ställvis i
»Elek-trä», stegrad till dionysiskt rus, orgiastiskt
tummel —, klangtjusningen, spirituellt
motivspel och kvickhet.
Sin förmåga att liksom kemiskt
analysera beståndsdelarna i ett tonspråk visar
den tydligen alltid med partitur eller
kla-verutdrag förtrogne kritikern bl. a. i sina
undersökningar av Franz Schrekers operor.
Den exempelvis i »Das Spielwerk und die
Prinzessin» konstaterade blandningen av
realistisk och fantastisk romantik återföres
till Charpentiers »Louise»; likaså tanken
att hämta klangvisioner ur vardagens och
storstadens kaotiska larm. I samband
härmed stå inflytanden av de
impressionistiska tendenserna hos Debussy och Delius,
ja, av rent futuristiska grundsatser som ej
rädas för heterofonier, gräll, brokig
samtidighet av icke-samhöriga klanger och
tonföljder. Också har Schreker förstått att
öppna det modernitetens fack, som
innehåller ångestkänslornas, det
undermedvetnas och det nervösa driftlivets musik,
sådan den återfinnes i »Salome» och »Elek-
tra», hos Mahler, i Pfitzners »Rose vom
Liebesgarten» och ej minst i Dukas’
märkliga »Ariane et Barbe-bleue». Härtill
kommer en del icke-impressionistisk,
efterwag-nersk fraseologi och ledmotivik jämte
talsång på scenen. Den motiviska och
melodiska substansen befinnes — som redan
sagts — vara torftig; Schreker hör
tydligen till dem som i förordet beskyllas för
att »atomisera melodien till motiviska
smulor». Det egentligt nya hos denne
tonsättare är, såsom »Die Gezeichneten» säges
utvisa, ett kombinerande element i hans i
sig själv icke revolutionerande harmonik:
möjligast många »falska» toner och
stämmor tvingas in i annars härledbara ackord
och ackordföljder. De på sådant sätt
uppkomna klangerna äga den alldeles särskilda
funktionen att lämna instrumentationsstofif
för en säreget överraskande
orkesterkolorit.
Alltför ofta är det ej som Korngold
finner sig föranlåten till ett oförbehållsamt
entusiastiskt uttalande. Men åtminstone
inför Verdis »Falstaff» sträcker han alla vapen.
Fyndigt säges om den italienske mästarens
ålderdomsverk, att dess musik är med
käckhet homofon; när den sätter på sig
kontrapunktens lärda min, gömmer sig
därbakom egentligen den uppsluppna leken
med rytmiska antiteser. Dess väsentligaste
stilelement är den stegrade rörelsen,
framåt-skyndandet, det lätta flödet, något som
motsvarar våra glada känslors påskyndade
rytm . . .
På något ställe citerar denne kritiker
en av Wildes paradoxer: »det är svårare
att tala om en sak än att göra den».
Säkert är att det kan finnas mer talang i en
av dessa premiärrecensioner än i en hel
helaftonsopera. Med stort intresse måste
den som något följt Korngolds
verksamhet motse den utlovade publiceringen av
nya band, som jämte uppsatser om
modern symfoni- och kammarmusik skola
innehålla karaktärsbilder av äldre och nyare
musiker.
43 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
