Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Rysslands litteratur efter 1917. Av Ivan Faludi. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frivillig landsflykt i Finland 1921.
Meresjkovski blev sina gamla traditioner otrogen.
De stora historiska trilogiernas diktare nöjde
sig i sin parisiska ensamhet med
antibolsjevistisk propaganda och publicistisk
verksamhet. Det mest betydande han under
denna tid skapat är »Antikrists rike», ett
klagoskri till Europa om hjälp mot det nya
systemet. Artzybasjev skrev ett svagt
motstycke till sin »Sanin» med titel
»Familjen Diki» (Berlin 1923). Gorki själv
arbetade till en början i Ryssland såsom
andlig organisatör, och hans nya utan
tvivel märkliga berättelser ha först senare
utkommit i utlandet (»Mina universitet»,
Berlin 1923). Han förefaller i sina senaste
verk i viss mån trött och resignerad.
Men den lära han under trettio år
predikat firar i dag sin triumf i Ryssland.
Bondpojkar, arbetare och autodidakter
försöka sig till en början på det skönlitterära
området, och det uppstår en rad märkliga,
men huvudsakligen blott socialt värdefulla
skildringar. Under det första revolutionsåret
möta vi mest dilettantism och
propagandaromaner, såsom »Den gula djävulen» av
arbetardiktaren Sivatsjev, i vilken Lenin
och Trotski allt emellanåt framträda såsom
de nya lärornas apostlar. Medaljens
frånsida uppenbaras bland emigranterna, där
Bresjko-Bresjkovski ställer Trotski vid
skampålen som judisk schackrare och
förrädare av de ryska idealen (»Vita och
röda», 1920). Efterhand tränges denna
dilettantiska propagandalitteratur i
bakgrunden. I det ögonblick då pressen
upphörde att uteslutande öva
propagandaverksamhet var det som äntligen det nya
Rysslands märgfulla talanger fingo ordet.
Främst i raden kommer Alexej Tolstoj,
en släkting till den gamle
diktaren-eremiten. Han hade redan före kriget skapat
sig ett namn med sin roman »Misjuka»,
men sitt egentliga rykte vann han väl med
det epokgörande arbetet »Lidandets väg»
(1920). Detta är den första stora roman,
som ställer det nya ryska jäsande och
kämpande samhället inför våra ögon, och
ändå verkar den ej som propaganda. Leo
Tolstoj skrev det napoleonska Rysslands
roman i sin »Krig och fred», Alexej
Tolstoj begränsar sig inom sitt hundra år
längre fram i tiden liggande ämne till att
skildra kriget och den första revolutionen.
Han lever ju alltför mycket i förkrigsårens
samhälle, och detta samhälle fängslar
honom också mest. Då Leo Tolstoj ställer
den Bezuchiska »fritänkar»kretsen i
medelpunkten av sin roman, finner Alexej Tolstoj
ett motstycke i det liberala Petersburg.
En lyxklass, som lever sitt sorglösa
vardagsliv, ett borgarstånd med futuristiskt
inslag, landsortsbor med världsmannamanér,
ett övermått av mondäna skandaler och
kärlekshistorier, förhärligande av
säsongstorheter och västerländska
kulturabnormiteter — det skulle vara tsarrikets
huvudstad år 1914. Och bakom allt detta
kosackregementen, spekulationer, elände.
En hysterisk romantiskt anlagd flicka,
den rike juristens uttråkade fru och
slutligen en ängel i borgerlig flickgestalt — i
detta sällskap rör sig den intellektuella
hjälten, ingeniör Ivan Teljegin. Ingen
hjältefigur, inga gester, intet geni, men i stället
en riktig människa; han har ingenting
fascinerande, det patetiska ligger honom
fjärran. En man som sträcker ut armarna
mot livets enkla fröjder, är medveten om
sitt eget värde och aldrig önskar mer än
han själv kan ge. Bredvid honom flickan
från landsorten. Frisk, förtjusande vacker,
med en mognad som bådar lidande, en
lättrörlig fantasi, med en ung flickas
hemliga önskningar. Hon blir hans trolovade.
Och Ivan Teljegin marscherar ut i kriget.
Han lägger sig lugn i skyttegraven, råkar
i fångenskap, rymmer och återvänder till
sin Dascha. De älska varandra. Deras
äktenskap måste bli verklighet.
Alexej Tolstoj skildrar endast
verkligheten. I revolutionens gatuliv har han blick
för en mans och en kvinnas gemensamma
öde. Han politiserar icke, och människan
som ovanför revolution och krig vill leva
sitt individuella liv, lösgör sig ständigt i
hans bok från den dystra bakgrunden.
»Katarina Ivanovna», säger
Ropsjtsjin, en av hans huvudfigurer, och fattar
Katjas hand, »åren komma och försvinna,
krig upphöra, revolutioner förstummas, men
ni förblir för mig evig, oförstörbar.»
Tolstoj är ingen historieskrivare. Hans
gestalter kunna ha sitt liv lika bra utan
politisk bakgrund. Det bevisar hans andra
betydande roman »Aëlita».[1] Åter den lugna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
