Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Slottsfröken. Av Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slo tis fröken
knä: Jag är som den rike mannen i
liknelsen, viskade han brutet. Jag ser
himmelen öppen och har förverkat rätten
att träda över dess tröskel . . . Men
medan jag satt och hörde er tala, tänkte
jag på några ord ur en isländsk saga, som
vi en gång läste tillsammans. Minns ni?
— Nej, sade hon, vilka ord?
— Dessa: »Sigrun, allt mig tyckes
möjligt se’n du kom från Sotanfjäll» . . .
Är det inte som när en människa
oväntat får se ljuset, då hon trott sig ha
blivit blind? Vi ha råkats på andra sidan
om livet och döden — tycker jag —
och jag är inte värdig att lösa edra
skoband . . . knappast ens att ihågkommas
av ett väsen som ni . . .
Hon satt orörlig i stolen. — Då jag
läste de brev ni skrev mot slutet, tänkte
jag ibland att ni börjat glömma mig,
sade hon, eller att ni fäst er vid en
annan. Och kort därefter fick jag veta att
ni omkommit vid den där
tågurspår-ningen . . . Vem det var som sände mig
den där tidningsnotisen, har jag ingen
aning om.
Hon såg på honom och mötte en
blick så skum att det svartnade för
hennes ögon. — Det hela berodde på ett
misstag, mumlade han, en
namnförväxling • • • JaS slapp undan med några
skråmor och fördes till ett sjukhus med
en del sårade.
— Men ni kommer inte från andra
sidan graven, log hon bittert. Det kan
man däremot nästan säga om mig. Och
det intrycket hade ni visst också, efter
som ni anförde de där raderna ur den
isländska sagan, som jag inte glömt jag
heller. Det roade mig bara att säga så.
Jag har ett omutligt gott minne för allt
som varit och farit intill denna stund. . .
Och det var därför det plötsliga
återseendet tog mig så djupt ... Ni får inte
anse det som en yttring av svaghet.
— Ack, utbrast han, hur vore det
möjligt?
— Hå, ni känner mig sa lite, återtog
hon. I åratal har jag varit utdömd av
läkare, men det är väl inte för intet jag
stammar från en ätt av krigare,
fältherrar och män som stått vid det svenska
statsskeppets roder . . . Inför sådana
minnen har jag alltid känt att det skulle
varit en feghet, ifall jag givit tappt. Och
det har jag inte heller gjort. Att leva
var en stor inre tillfredsställelse, som
ingav stolthet och glädje, trots allt . . .
Jag hade min begåvade far . . . Och jag
hade det vackraste minne från min
ungdom — trodde jag åtminstone ... I min
släkt ha vi alltid varit hemfallna åt en
måhända överdriven kult av genier . . .
I långa år inbillade jag mig ha varit den
utvalda bruden till ett snille och var
lycklig i denna min inbillning — som
var mera verklig än någonting annat i
de andliga verkligheternas värld.
— Vad ni säger det vackert, Maria
Eleonora, viskade han nästan ohörbart.
— Ni minns mitt dopnamn? sporde
hon. Det gläder mig. Jag sydde ut ert
i pärlor och silke på den lilla sidenväska,
som gömmer edra brev. Herbert står där.
Han ville resa sig upp, men hon
sträckte ut sin hand med en befallande
rörelse: -— Sitt kvar, sade hon. Vi ha
inte talat ut ännu. När vi träffades en
gång för länge sedan, stod hela världen
öppen för er — de stora upptäckternas
värld — och jag trodde mig också ha
en framtid . . . Jag hade inte blivit
bruten ännu . . . Men jag var bräcklig, och
jag tror att det skrämde er —-.
— Ingenting skrämde mig, avbröt
han. Jag var djärv nog att ta alla
hinder. Och det var tack vare denna min
djärvhet som jag, en okänd främling utan
börd, utan någon förmögenhet att tala
om, vågade vända mig till er far och
anhålla om attarvtagerskan till ett av Sveriges
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
