Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Byron-minnet. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
By ron-minnet
Men först och sist har denna engelska
normalopinion svårt för att finna sig
tillrätta med att Byron var en så sensuell
människotyp eller rättare sagt så öppet
och ogenerat sensuell. Denna opinion
ryggar tillbaka för tanken på ali den
»lust» som ligger bakom de många
kärlekshistorierna och den »gross sensuality»
som dessa historier vittna om. För oss
nutida grova nordbor står denna
nationella känslighet i en främmande dager.
Vi ha snarare kommit därhän att se den
sensuella konstnärstypen med synnerlig
tolerans; i varje fall veta vi för mycket
om Goethes mångfaldiga förälskelser och
om Tegnérs erotiska anfäktelser (för att
inte tala om dem som ligga oss mycket
närmare i tid och rum) för att känna oss
oroade av Byrons onekligen en smula
turkiska erotik. Vi få snarare ett livligare
intresse för den etiska snobben
Words-worth, då vi få veta att han åtminstone
i sin ungdom var så levande att han
hade ett illegitimt förhållande med en
ung fransyska. Den engelska kritiken har
emellertid varit ganska illa till mods över
denna nyupptäckta obeskedlighet av
na-tionalhelgonet; även en intelligent och
fördomsfri man som Robert Lynd kan
icke hitta någon annan utväg ur
dilemmat än att på blekaste allvar försäkra
att det icke var något som hade med
»lust» att göra. Nå, platoniskt var det
i alla fall inte, ty den sedestränge
Words-worth fick på ett alldeles naturligt
och köttsligt sätt ett barn med
Marie-Anne Vallon, som förmodligen var ett
högst intagande litet fruntimmer, eftersom
hon kunde få bukt med en sådan etisk
träbock. Hur mycket eller hur litet »lust»
det var i detta — sannerligen så
barnsliga frågor får icke en modern kritik
råka i blyg förvirring över. Hur mycket
syndig »lust» regerade i Goethe och
Tegnér och Heine, i Mozart och
Wagner, i Ingres, Courbet och Zorn för att
man, som i Byrons fall, skall ha rätt att
ideligen tala om »dark abysses»? Det
skall gärna medges att det finns i hans
liv en detalj, på vilken denna sista term
passar väl in; men trots ali beskäftig
iver från dem som tagit och taga
sedligheten på entreprenad råder en jordisk
dunkelhet snarare än sataniskt mörker
över hans förhållande på den punkten.
Man skall icke glömma, som Symon
riktigt påpekar, att Byron alltid var färdig
att själv måla sig svartast. »Den
venetianska orgien» har åtminstone av
Shelley fått en överdriven framställning, som
icke håller stånd inför en kylig
granskning.
De som sålunda velat göra Byron lika
melodramatisk som han själv ibland ville
bli uppfattad visa en för engelsmän ovanlig
klen psykologisk insikt i analysen av
hans liv och karaktär. Hans barndom är
för dem en outtömlig källa till sinnrika
betraktelser över en felaktig uppfostran
och ett olyckligt påbrå. För en icke
förutfattad ståndpunkt är Byrons
barndom och ungdom historien om en
begåvad, bråkig och hetlevrad gosse, som
dock på det hela visar sig vara en god
kamrat och en god son. Han grälade
våldsamt med sin lika hetlevrade och
passionerade mamma, men det finns
ingenting i detta som gör hans sorg vid
hennes död misstänkt. När han utbrast: »Jag
har förlorat min enda vän!» så menade
han det säkert. Han hade som liten grabb
haft ett diaboliskt nöje av att reta henne
och narra henne, den korpulenta damen,
till fåfänga jakter efter honom; men, för
att åter citera Symon, sådana drag kunna
återfinnas i många barnkamrar utan att
de behöft predisponera till livstragik för
någon av parterna. Byrons fall är tvärtom
ett ljust och hoppgivande exempel på
den förunderligt lyckliga
sammangjut-ningen av två släkter som haft alla slags
farliga och fula sidor.
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
