Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Platon och humanismen. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Platon och humanismen
tvenne böcker, Platonism och The Religion
of Plato, har han själv betecknat som sina
huvudverk; de beteckna också —
åtminstone för den, som skriver detta —
Platonlitteraturens höjdpunkt. Paul Elmer Möre
har förstått Platon, därför att han mer än
någon annan nu levande författare äger de
personliga egenskaper, utan vilka man aldrig
skall kunna fatta vad som är det väsentliga
i Platons tankevärld, han har förstått
Platon därför att han är humanist.
Den Platon, som de ledande kritikerna i
Frankrike, England och Amerika hylla som
sin läromästare, är icke någon fackfilosof.
I början av detta århundrade" höjdes från de
flesta tyska filosoferna ropet: tillbaka till
Kant. Den moderna filosofien kan ej
utropa : tillbaka till Platon, utan att samtidigt
uppgiva hela sin vetenskapliga läggning. För
allt som heter kunskapsteori var Platon
främmande. Hans Larsson har i sin vackra
Platon-bok sökt göra gällande, att när det
i dialogen Faidon framkastas ett förmodande
om att vi vid födseln undfått kunskapen
om idéerna, då hade Platon blott behövt
sträcka ut handen för att gripa den mogna
frukten från det kantska sanningsträdet, .och
det förefaller vara ett felsteg av historien,
att han gick förbi utan att ens vända på
huvudet. Detta vanliga betraktelsesätt är
en anakronism. Det är ej uppfattningen
om när vi få kunskapen utan om huru vi
få den, som skiljer Platon från den
moderna filosofien. Platon trodde, att vi skåda
idéerna i en preexistens, men därmed har
han ej kommit Kant ett steg närmre. I
Faidros heter det, att man »genom
ögonen mottager skönhetens utflöde». Detta
betraktelsesätt är för Kant och hans
anhängare naivt.
Vill man konstatera skillnaden mellan
den platonska och den moderna filosofien
i hela dess vidd, kan man jämföra deras
olika uppfattningar om själen. Uttrycket
är kanske icke det rättaste, ty den moderna
filosofien och den moderna s. k.
psykologien anse icke människans psyke vara en
från materien artskild substans. För
antiken liksom för kristendomen var själen
ett väsen. På de arkaiska vaserna brukar
psyke framställas som en fågel eller en fjäril
eller en liten bevingad mänsklig figur.
Samma föreställning finnes hos Homeros,
och den lever kvar under senantiken. Kej-
sar-filosofen Hadrianus skrev när han läg
på sjukbädden och väntade döden några halvt
skämtsamma, halvt vemodiga ord till sin själ:
»Animula vagula blandula
Hospes comesque corporis,
Quae nunc abibis in loca?
Pallidula, rigida, nudula.
Nec, ut soles, dabis jocos.»
Även för Platon var själen ett väsen,
men ej ett svagt och fladdrande. Dess
vingar voro starka. Dess makt trotsade tiden.
Den var upphöjd över växling, liv och
död. Av denna uppfattning, som är
grundvalen för Platons hela filosofi, finnes i
modern vetenskap icke ett spår kvar. Vad
man i våra dagar ser presteras under
namnet psykologi, från det skulle Platon ha
vänt sig bort med avsky och förakt.
Men lika omöjligt som det är att göra
Platon till en vetenskapsman, lika oriktigt
är det att framställa honom som en
skönhetslidelsens apostel. Walter Pater har
i sin bok Plato and Platonism ur de
platonska dialogerna sökt läsa ut sin egen
förfinade esteticism, han vill övertyga oss om
att konstnärerna äro de sanna platonikerna.
Vi behöva blott svara Pater med Platons
egna ord: »Om någon föredrager skönhet
framför rättfärdighet, vad är det väl annat
än själens ytterliga förnedring?»
Den Platon, som oberoende av tidernas
växling alltid skall komma den sökande till
mötes som en samtida, är humanisten. Han
har kanske mer än någon annan öppet öga
för det sannas och det skönas värden, men
han vet också, att de varit till välsignelse,
att de strålat med sin renaste glans, när
de icke varit lösrivna från den högsta
idéen. Vårt omdöme har blivit så
perverterat av modern »Wissenschaft», av modern
esteticism, att den tanken för mången torde
vara främmande, men den är — och har
alltid varit — den sanna humanismens
kännemärke. När vår samtids mest
kultiverade män söka återfinna vägen till den
platonska idealismens land, då är detta också
en återgång till den klassiska traditionen,
det är en renässans för den anda, i vilken
Dante och Racine, Shakespeare och Milton
verkade och levde. Platons humanism är
klassicismens fulländning.
Med Faguets och Paul Elmer Mores
Platon-studier i minnet -— men utan att
vara bunden av dem — skall jag söka
skissera grundtankarna i den platonska
humanismen.
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
