Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Joseph Conrad. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Joseph Co 11 rad
växlande färger av rutiga saronger, röda
turbaner, vita jackor och broderier; med
blänk från dolkskidor, guldringar, amuletter,
armband, spjutblad och juvelbesatta
vapenfästen. De hade självsäker hållning,
beslutsamma ögon och ett reserverat sätt; och
vi tycka oss ännu höra deras mjuka
stämmor tala om strider, irrfärder och överfall;
lugna i sitt självberöm, stillsamma i sitt
skämt; stundom med väluppfostrat sänkt
röst prisande sin egen tapperhet eller vår
frikostighet eller också med lojal hänförelse
skildrande sin härskares förtjänster. Vi
minnas ansiktena, ögonen, rösterna;
glimmandet av silke och metall; mumlet och
rörelsen i denna flock, glänsande, festklädd och
krigisk; och vi tycka oss ännu känna
beröringen av vänliga bruna händer, som,
efter ett kort, fast grepp, sjönko åter till
vilan runt ett inlagt fäste.»
Havet är Conrads andra stora
inspirationskälla. Av naturliga skäl är han
förtrogen med det som kanske ingen
författare före honom; han har sett det i alla
dess skiftningar under alla zoner, införlivat
med själva sin personlighet dess ödslighet,
skönhet och majestät, kämpat mot det och
lärt sig älska det. I hans havs- och
stormskildringar, i Typhoon, Youth, Mirror of
the Sea och The Nigger of the Narcissus,
firar hans förmåga av storslagen, besjälad
naturbeskrivning sina största triumfer.
Elementens uppror har kanske ingen förmått ge
med den handgripliga konkretion och
obändiga kraft som han; den känsla av
kosmisk ödslighet, infernolarm och allmän
kataklysm, som Shakespeare med poetiskt
symbolspråk lyckas framsuggerera i den
berömda stormscenen i tredje akten av
Pericles, ger Conrad direkt förtätad i episk
prosa i Typhoon. Havet, som ger nytt liv
och som dödar — som tvingar sina tjänare
att endast i förlitan på sina egna fysiska
och moraliska resurser självständigt utforma
sin personlighet och sitt öde — som sopar
bort konvention, ytlighet och billig
självgodhet och i stället fostrar uthållighet,
mod och sanning — det är det ständigt
återkommande temat för hans lovsång.
Det stora flertalet av hans gestalter äro
sjömän, representanter för en naiv och äkta
livsfilosofi. Han gör dem varken till änglar
eller demoniska kraftfigurer. Han tycker
om dem, därför att de äro i eminent grad
mänskliga. Hos dem äro yta och kärna
ett; deras dygder och deras laster äro
deras egna; de ha vant sig att stå
omedelbart inför en verklighet, där varje
handling är ett avgörande, som tar hela deras
personlighet i anspråk. De ha lärt sig att
inte enbart existera, utan även att leva.
Vad som lockar Conrad till de
primitiva folken och till männen från haven är
att han finner samma kvaliteter hos dem
båda. Han söker omedelbarhet, äkthet och
sanning. Såsom psykolog renodlar han sina
typer i lämplig miljö för att få fram deras
personlighet hel och ohämmad. Vad en
modern kulturmänniska innerst är vet ingen,
allra minst hon själv, förrän hon kommit i
kontakt med det elementära livets hårda
och nakna krafter och berövats den billiga
och opersonliga självsäkerhet, som skänkes
henne genom anpassningen till ett mekaniskt
inlärt livsschema. Conrad dömer ingen;
han moraliserar inte och predikar aldrig.
Han avslöjar sig inte som anhängare av
någon definierbar filosofi; han känner inte
till något recept »zum seligen Leben».
Kulturfientlig är han minst av allt. Men
hans kärlek till och vördnad för det
skiftande och överrika livet kommer honom
att som konstnär främst uppsöka det i de
manifestationer, där det ter sig
ursprungligt friskt och äkta, under det han står
främmande för den tillvaro, där vi leva
kollektivt och handlingslöst, svältföda oss
på halvheter och sofismer samt
intellektualisera våra själar till döds.
Mötet mellan natur och civilisation,
mellan sanning och sken, mellan det
vildvuxna och drivhusplantan, har han ofta
framställt och därur fått fram en stor
rikedom på själsliga problem och förvecklingar.
I »Lörd Jim» tvingas hjälten att lämna
bakom sig en värld, vars subtiliteter och
halvsanningar han inte begriper, för att ute
i Borneos vildmarker vinna klarhet i, om
han är en i grunden feg stackare eller om
han är en man, som kan bemästra sitt
öde och möta dess dom med rak rygg.
I »Chance» är det Flora de Barral, den
förolyckade storsvindlarens dotter, som,
hemlös bland de människor, där fädernas
missgärningar falla tungt över barnen, till
sist i den världsfrämmande kapten Anthony
finner en man, vilken trots allt kan älska
henne för hennes egen skull, •—• något
som hon i sin cyniskt förtvivlade filosofi
ansett såsom helt omöjligt. I »The Rescue»
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
