Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sv ensk ly r i k
Av Sten Selander
OJKÅRENS välsignade
sommarlov på en gammal herrgård,
där man känner varje kvisthål i
väggarna och varje buske i
trädgården, är ett av de oftast återkommande
motiven i Gunnar Mascoi.l
Silfverstol-pes senaste diktsamling Dagsljus. Och
sommarlovets stämning av sval och frisk idyll
vilar över det mesta han skrivit; man
vandrar i ett Arcadia med gröna betesmarker
och kungliga ekar, och då den vemodiga
tanken kommer, att allt detta är borta
eller dömt att snart nog försvinna, glider
den endast som en lätt molnskugga över
markerna. Det förflutna är för honom inte
dött, det finns alltid närvarande i nuet och
skänker det ett djupare perspektiv. Som
motto över sina flesta dikter skulle han
kunna sätta »tradition anime», och
yttervärlden får i hans ögon mening och
skönhet blott genom de minnen av mänskligt
liv, den rymmer:
Var icke jorden full av viloställen
för mänskoglädje, som ej gränser känt,
och bar ej vinden bud i sommarkvällen
från altaren, som unga hjärtan tänt?
Den mörka jorden skulle icke smycka
sin mark med blommor, sina träd med grönt,
om den ej kände sig belönt
av blanka ögons underfulla lycka.
Denna känsla av ett inre samband
mellan människorna och de döda tingen
beror kanske mest på att Silfverstolpe äger
en miljö, de uppsvenska herrgårdarna, där
han är fast rotad med hela sin varelse och
känner allting utan och innan. Det ljusa,
öppna, harmoniska landskapet kring hans
barndomshem, som så ofta skymtar i
bakgrunden till hans dikter, är stämt i samma
ton som hans eget lynne; och fastän det
han skriver nästan i regel mera speglar
yttervärlden än diktarens inre, sjunker det
därför inte ned till det slags poetiska
naturbeskrivning, som tillhör de ledsammaste
av alla existerande litteraturarter, utan
utsäger så gott som alltid något väsentligt
om honom själv. Han talar inte om
landskapet, han talar till det och på dess
vägnar.’ Jag vet inte många skalder, vilka
givit den djupa förtroligheten med en bygd
ett så frasfritt och ändå intensivt uttryck
som Silfverstolpe gjort i strofer sådana
som den följande:
Här är jag hemma. Går jag här i mörkret
så snubblar inte foten, ty den känner
var sten och nästan varje lingontuva,
och vaknar jag på fjärran ort om natten,
av månens vita skimmer väckt ur dvalan,
då vet jag hur det skimret faller hemma
och vilka fönsterrutor som bli blanka.
Och i den mönstergillt klara och trots
de dämpade uttrycken starkt kända dikten
»Föräldrarna» — kanske den vackraste i
samlingen — bindes det perifera, platser
och landskap, och det centrala, minnet av
de bortgångna och känslan av oupplöslig
gemenskap syskonen emellan, så fast
tillsammans, att en hel barndoms- och
ungdomstid med ens står framför oss med en
levande tydlighet, som en själsskildring ensam
aldrig kunnat meddela. En dylik dikt visar
bäst, vilken betydelse en fast avgränsad
miljö rent konstnärligt äger för en diktare
genom att göra det möjligt för honom att
omskriva själstillstånden i konkreta bilder,
som helt täcka vad han vill säga, utan att
behöva tillgripa någon pressad symbolik.
Också i andra avseenden har han
naturligtvis hemtrakten att tacka för mycket.
En modern författare får lätt något fladd-
Gunnar Mascoll Silfverstolpe: Dagsljus. Sthlm, Albert Bonnier.
Karin Boye: Gömda land. Sthlm, Albert Bonnier.
Ebbe Lindé: Bräsch. Sthlm, Albert Bonnier.
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
