Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
minstone i mina öron lätt upphör att vara
vers. Jag vill inte påstå, att han alltid
behärskar den; i sin strävan att till varje
pris vara modern blir han ibland bara
tillgjort modernistisk, och inte så sällan har
man en känsla av att ett ord eller en fras
är ditsatt mest för originalitetens skull, för
nöjet att reta brackorna. Men detta hindrar
inte, att han i denna genre kan skriva
så vackra saker som »Vid stranden»,
»Insjövyer» och den alldeles ypperliga
»Ungdom», där han på ungdomens vanliga sätt
låter tankarna kretsa kring sin egen död:
Blir det tomt efter mig i början? —
Ibland vid frukosten, när lågmälda samtalet snuddar
vid mig
stannar det och det blir alldeles tyst.
Så ber någon om brödet. —
Mamma sitter ofta tankfull,
i ensamheten gråter hon stundom.
Hon har blivit äldre.
Snart skall hon ligga kall mellan vita lakan.
De gå bort alla.
Ännu någon gång,
med allt längre mellanrum,
händer det när åldrade kamratar råkas
att jag stiger fram med annat gammalt och
gemensamt :
»En midnatt. . . lyhörd . . . med gnistrande månsken,
det ypperliga glidet, minns du?. .. Vi åkte skidor
på Brunnsviken . . .
Nanny var med . . . och Ebbe ...»
Så en språkstund, flyktigt frammanat,
faller mitt namn för sista gången.
Sedan är allt borta.
Samma förmåga som här att lyfta upp
skenbart triviala ting till poetisk
meningsfullhet kommer också fram i en del av
hans dikter på »vanlig» vers, särskilt i den
stora programdikten »Dies illa» med dess
kärleksförklaring till jorden och allt jordiskt.
Liksom Dan Andersson —• om vilken även
versformen påminner — föreställer han sig
stående inför Guds domstol. Och på do-
marens fråga, ifall han inte ångrar att han
under sitt liv inte mera tänkt på det som
ovanefter är, svarar han ett bryskt nej —
också i himlen kan och vill han inte
drömma om annat än jorden,
— om städernas frustande oro och glada metalliska
rassel
med vårslask, fejade skyltar och stänkande bilars
tjut —
poliser och tidningspojkar och blåsande pappers-
prassel
— o, satt jag vid arbetsbordet och såg genom rutan
ut!
— om nätter, när skrivbordslampan sitt tigande
skimmer sände
och tanke slog ut vid tanke likt Arons stav, där
jag satt —
om alla gamla kamrater och vackra flickor, jag
kände,
om skälmska och djärva blickar och ord, som lekte
ta fatt —
Hur hade jag tid att ångra bland tusen forsande
öden?
Det gällde att handla åter, var dag var flödande
full.
Dock, allt är av dig, du dömer. Och lyder din dom
på döden
så vill jag förlåta dig. Herre, och tacka — för
jordens skull.
De två citerade dikterna skulle ensamma
kunna räcka till att motivera en
diktsamlings tillkomst. Men vid sidan av de
verkligt goda sakerna finns det i »Bräsch»
alltför mycket som verkar utspekulerat och
tillkrånglat, för att man utan reservationer
skall kunna kapitulera inför författaren.
Att man ändå hoppas och fordrar
åtskilligt av honom för framtiden beror snarare
på de personliga egenskaper, man tror sig
skymta bakom dikterna: en klarvaken
intelligens, som oförskräckt ger sig ut på
svårframkomliga vägar, ett par friska ögon,
vilka hungrigt sluka verkligheten, och ett
poetiskt fribytarhumör, som kommer läsaren
att småle sympatiskt, där han eljest mest
haft lust att bli förargad åt ett eller annat
alltför utmanande, konstnärligt pojkstreck.
SSO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
