Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rokokons uppkomst. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lindblom
materia, som kan drivas och hamras ut
hur som helst. Liksom Oppenord
uppsuger han inom sig den italienska
senbarockens frodiga fantasteri; »han blev
förförd av Borrominis smak», anmärkes
med rätta i dödsrunan över honom. Men
Meissonnier imiterar ej, utan omvandlar
och nyskapar efter sitt eget originella
kynne.1 Han är fullt färdig med sin
personliga stil, då han f. o. m. 1723 eller
1724 (uppgifterna variera) etablerar sig
i Paris, där han nästan ögonblickligt slår
igenom.
1 »Il vouloit trouver du nouveau, parottre
singulier, produire du piquant, en un mot
devenir original, et sur tout ne ressembler à
personne» (Mercure de France, okt. 1750).
~5~
Hos Meissonnier möta vi från första
stund de trenne nya morfologiska
element, som karakterisera rokokon:
naturalistiska motiv i tektonisk funktion, den
asymmetriska musslan samt rocaillen.
Den äldre västerländska ornamentiken
hade två gånger tidigare byggt på
naturalistiska motiv, tektonisk t använda.
Dels under antiken, dels under gotiken.
I båda fallen var det nästan uteslutande
vegetativa former, resp. akantus och
vinblad, som kommo till användning. Ur
formgenetisk’ synpunkt föreligger dock
här en skillnad av principiell art i
förhållande till rokokon. Antikens och
gotikens naturalistiska motiv hade nämligen
växt fram från ursprungligen stiliserade,
Studie från Rom av Nic. Tessin d.y. Barocka rocailler.
Nationalmuseum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
