Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Thakur Raos rikedom. Av Axel Ideström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Ideström
—■ Också en grav, tillfogade han.
Den älskades grav. Shah Jehan hade
funnit sin Manasa, sin Mumtaz-i-Mahal.
När den älskade dog, då skapade han
sitt storverk. Sorgen och smärtan skänkte
åt mänskligheten det skönaste av alla
mänskliga konstverk.
— Eller kanske var det kärleken,
sade konstkännaren.
■—• Nej, sade Rao. Då skulle palatset
varit det skönaste. Men jag, som knappast
prövat sorg och smärta, hur skall då jag
kunna skapa ett stort verk? Om jag
bygger mig en grav, så blir den ett
verk av glädjen och rikedomen, ett verk
av behag och lust och skönhet. Ja,
varför icke? Brahma är stor och rik. Ar
det då inte en lust och glädje att gå
till honom? En grav bör vara ett lyckans
tempel. Så som jag levat i lust och
äventyr, så skall min grav bära fläkten
av min ande. Sirliga arkader skola smycka
den, omslingrade av rosor, lämpliga till
promenad för skrattande ungdom. Svala
grottor skall den bjuda till vila åt de
älskande. I marmordammarna skola hållas
svanor och de änder, som kallas
chakra-vaka, och om vilka det säges att deras
trohet genom livet är så stark, att när
den ene dör, så dör också den andra.
Det lilla rummet, där min aska göms,
skall vara öppet åt de fyra väderstrecken,
ty himlen och jorden och ljuset skola
omge mitt stoft.
— Och inskriften?
— Inskriften skall lyda: Brahma är rik.
— Så går spådomen om din sköna
död i uppfyllelse.
— Kanhända! sade Rao dröjande.
— Vem hjälper mig att utföra den?
ropade han hurtigare. Vem har den
utsökta smaken, det lätta sinnet, den rika
skaparkraften ? Vem har Shah Jehans ande ?
•—- Den har du själv! Men det var
främlingen som byggde Taj. Det var den
store franken, Austin de Bordeaux.
— Ack, suckade Rao. Om jag också
ägde Moghuls rikedom, den franken skall
jag söka efter förgäves. Det slags starka
människor födas allt mera sällan på
jorden. Han hade äventyrets blod i sina
ådror. Han ägde rikedomen i sitt hjärta.
När han ägde guld, förslösade han det.
När nöden tryckte honom, skrattade han
muntrast. Och konstverk skapade han
varthelst han kom, konstverk i marmor,
i trä, i guld, i brons, i färg. Vad hans
händer vidrörde blev skönhet. Rikt var
hans liv. Rik var hans ande.
— Den var i släkt med din, sade
smickraren.
— Jag skall pröva, om jag i min
ringhet kan skapa ett skönt verk, sade
Rao. Jag skall bygga mig en grav, som
skall stråla av liv och lust och prakt
och yppighet.
Thakur Rao byggde sin grav. Han
var en ung man, när han började den,
men åren gingo under arbetets fullbordan.
På sluttningen av berget anlade han sitt
verk, där utsikten var vid och fri, där
bäckarna porlade mellan dammar, som han
hogg ut ur klippan; där rosorna trivdes,
och där fåglarna sjöngo. Högt reste sig
de vita marmorväggarna, smäckra bågar
spändes av alabaster och porfyr. I
oändliga rader ställdes kolonner och pelare,
och gallerierna pryddes med ädla stenar
och mosaik i glada färger och mönster.
Höga salar byggdes för dans och för
musik. Dammar för bad ordnades med
kristallklart vatten från bergets källor.
Bildstoder restes åt alla gudar och
gudinnor, och varje fris spelade av geniers
och féers liv. At Siva-Natesha restes en
jättestod, åt Brahma en annan, men under
det högsta valvet tronade Kubera,
rikedomens gud.
Tio år hade gått, och verket
närmade sig sin fullbordan. Då förlorade
Thakur Rao sin åldrige far. Den gamle
580
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
