Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bayreuth och dess minnen. Av Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigrid Elm b lad
ners musik finns inte, och det vore en skandal
att jämföra honom med någon av våra bättre
komponister. Den tarvligaste
slagdängstillver-kare skulle fabricera en melodi bättre än han,
och inte en gång en nybörjare i harmonilära
skulle kunna sätta ihop melodier så stridande
mot alla regler och så utan allt gehör som
han.»
Samtidigt med att Wagner sålunda
smädades ägde han redan de mest
entusiastiska anhängare. En kapellist vid namn
Pauli klädde sig exempelvis alltid i frack
och vit halsduk i orkestern, då Wagner
spelades.
Att sitta vid ett glas Schorlemorle
och lyssna till vad de gamla
veteranerna hade att förtälja var verkliga
högtidsstunder — Schorlemorle är inom
parentes en dryck av kolsyrat vatten
och vin, mycket använd i Franken. Det
påstås att någon furste en gång, då han
drack den, skulle ha höjt sitt glas med
orden: »Toujours 1’amour!» som
sedermera förvanskades till schorlemorle.
De där gamla veteranerna hade ju
också hört Wagner förtälja om sin
barndom, och man tyckte sig se honom
framför sig som ett litet klent barn,
utan bestämda anlag för någonting. Då
hans fosterfar Ludvig Geyer en gång
hörde den åttaårige pojken försöka ta
ut en melodi på pianot efter gehör, lär
han förvånad ha yttrat: »Skulle pojken
verkligen vara musikalisk?»
Man såg honom också framför sig
som yngling, då han skulle lyfta sin
mors pension och med pengarna på
fickan råkade in på ett spelhus. Det var
en ny, spännande erfarenhet som han
måste pröva och med en nybörjares
iver offrade han den ena talern efter
den andra, tills han bara hade ett par
i behåll. Då vände sig lyckan, och han
vann igen till och med mer än hän
förlorat.
»Och om allt hade gått?» frågade
den vän som han berättade det för.
»Jag föresatte mig bestämt», svarade
han »att betrakta vinst och förlust som
ett omen för framtiden. Och om jag
hade förlorat skulle jag ha sprungit
direkt i Pleisse.»
Det är förundransvärt hur snabbt
Richard Wagner fattade sitt värv som
en mission i en övertygelse som bar
honom fram till målet genom alla
vidrigheter, inte minst de ekonomiska,
som med hans lyx- och skönhetsälskande
natur utgjorde ett både fysiskt och
själiskt lidande. Ruskin kände sig omoralisk,
om han satt i en ful soffa, och Richard
Wagner måste absolut vara omgiven av
skönhet för att kunna arbeta, och till
följd därav råkade han gång på gång i
den mest förtvivlade belägenhet. I ett
enda fall svek honom dock hans
estetiska smak; han var nämligen en
oerhört stark snusare. Hans debet och
kredit gick emellertid aldrig ihop. Men han
kunde inte därför förmå sig att pruta
av på sina ideal. Hans första hustru
Minna uppmanade honom förgäves att
skriva någonting för raderna: »Lieber
Richard, warum schreibst du nicht etwas
für die Gallerie?» sporde hon. Då
Nietzsche i harm över Parsifal — Wagners
affall till kristendomen, som han kallade
det — övergick från dyrkan till hat,
skrev han: »Wagner är det ohövligaste
geni som någonsin funnits till. Han
upprepar och trumfar i en samma sak,
tills man i ren förtvivlan tror den.»
Någon sanning ligger i detta
påstående. Wagner bar fram sin konstnärliga
idé med övertygelsens hela intensitet.
Han hade den trosstyrka i fråga om sitt
kall, som försätter berg, och då han
skapat Tristan och Isoide skrev han
med glödande entusiasm till sin vän
Ferdinand Praeger: »Kalla det egoism,
fåfänga, vad du vill, jag är övertygad
om att ett sådant verk måste leva —
var finner man dess make?»
644
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
