Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Bayreuth och dess minnen. Av Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bayrettth och dess minnen
Festspelsteatern.
men inte Mendelssohn och Schumann.
Jag måste en gång le ett invärtes
leende. En sångerska som ej fått fullt
klart för sig vad som var lag eller
evangelium i villa Wahnfried sjöng en del
misstänkta nummer. Jag stod bredvid
Eva Wagner, och hon yttrade i
ringaktande ton: »Vad är det egentligen
hon sjunger? Det är väl Schumann».
»Nej», svarade jag, »det är Schubert».
»Ah», sade hon i en helt annan ton,
»Schubert, så intressant!»
Ja, detta var under de stolta
festspelsårens långa period fore 1914, innan
krigsfanfarerna låtit festspelsfanfarerna
förstummas. Sedan dess har
gudaskymning rått därborta. Det röda templets
portar ha stått stängda, och i det
förnäma hus, över vars portal Wagner lät
rista orden: »Hier wo mein Wähnen
Frieden fandt Wahnfried sei dieses Haus
genannt», vegeterar en snart nittioårig
halvblind kvinna i det enda rum i
byggnaden som familjen haft råd att elda
upp. Eva Wagners man, den berömde
skriftställaren Houston Chamberlain, är
paralytiskt förlamad, och Siegfried
Wagner flackar omkring och gasterar som
kapellmästare, mera skymd än lyst av
sin store faders rykte. Ett nytt
festspelsår har i somras gått av stapeln.
Man kunde befara att det skulle bli
ett vanskligt företag- Den största
kontingenten av festspelsgäster hade
Frankrike och Amerika tidigare lämnat, och
som världen nu såg ut måste
tillströmningen därifrån bli lika med noll. Mästarens
starka vapendragare funnos ej mer.
Siegfried Wagner kunde ej ersätta en Richter,
Mottl eller Lewy. Ingen med Cosima
Wagners pondus och auktoritet var längre
den sammanhållande kraften. Och så
ännu en sak- — Richard Wagner var
inte längre det omstridda utan det
uppnådda, ej det som man strävar till utan
det som utvecklingen tvingar en att
taga avstånd från. Snillet själv hinner
visserligen endast snillet fatt, men den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
