Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den moderna bildkonsten i Finland. Av J. J. Tikkanen. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
y. y. Tik kanen
den Zachris Topelius’ farfader —■ dog
vid 87 års ålder 1821.
Kort därpå avled i Rom hans nästan
ett halvt sekel yngre’ landsman,
Alexander Lauréus, med vilken vi i Finland
pläga inleda vår moderna konsthistoria,
av orsak att han föddes och uppväxte
i den finländska »kulturvaggan» Äbo.
Men som konstnär fick han för sitt
fädernesland endast betydelsen av ett
uppmuntrande exempel för sina efterföljare.
Såsom konstnär tillhör han Sverige, och
av dess konstakademi erhöll han det
resestipendium, som satte honom i tillfälle
att många år vistas i utlandet, först i
Paris, sedan i Rom ända till sin död
1823.
Lauréus var ju icke någon målare av
stora mått, varken i anseende till sina
tavlors format eller till deras
konstnärliga värde. Men han utgör dock en
anmärkningsvärd företeelse i den svenska
konstens trädestid efter hennes första rika
blomstring under adertonde seklets
senare hälft. Nog så hedersamt och icke
utan personliga inlägg representerar
nämligen Lauréus den jämförelsevis
anspråkslösa underströmmen i den stortaliga
klassicismens och den känslo- och
fantasifulla romantikens tidevarv, d. v. s.
samma slags borgerligt oskrymtade realism,
som samtidigt odlades av de tyska och
danska biedermeirarna, t. ex. Kersting
och Waldmüller samt Bendz och Köbke,
i England av Wilkie, i Frankrike av
Drolling, Granet m. fl. Till gruppens
allmänna karaktär hörde anslutningen
till de holländska småmästarna från
1600-talet och lusten för ljusföreteelserna, till
Lauréus personliga egenheter åter
intresset för rikt växlande livssituationer.
Han var liksom skapt för
»bamboccia-den», d. v. s. sedeskildringen såsom
underhållningskonst, varmed han slutligen
i Rom blev en föregångare för skaran
av nordiska konstnärer, vilka målat folk-
livsbilder från den eviga staden, samt
tillika en av de första odlarna av den
italienska rövarromantiken.
Att döma av några porträtt — det
bästa kanske i Göteborgs konstmuseum
— var den med Lauréus nästan
jämnårige Gustaf Wilhelm Finnberg (f.
1784, d. 1833) den större
målarbegåv-ningen av de två finnpojkarna. Om
hans kuriösa person och fattigmansliv i
Stockholm har Egron Lundgren skrivit
en nöjsam berättelse. Finnberg gjorde
dock ett försök att komma till rätta i
hemlandet, men nödgades efter Äbo
brand år 1827 från de dåtida, för
konsten. omöjliga förhållandena i Finland fly
tillbaka till Stockholm, där också han
fått sin konstnärliga uppfostran. Att han
ej blev i tillfälle att förverkliga sina
storklassiska konstdrömmar, är kanske
mindre att beklaga, än att han aldrig nådde
sin längtans mål, Rom, dit han ville,
»om det än skulle ske krypande».
LTnder den tidigare hälften av nittonde
seklet såg det verkligen icke lovande ut
för konsten i de tusen sjöarnas land. Den
gamla folkkonsten var död, och den
moderna konstens justnämnda pioniärer äro
att betrakta såsom yttringar av det på
Gustav III:s tid också hos oss väckta
bildningsintresset. De gingo ju också
nära på helt och hållet förlorade för
Finland.
Men under tiden växte sig stark en
i det finska bildnings- och samhällslivet
mäktigt ingripande idéströmning, som
bland mycket annat skapade
förutsättningen även för konsten i Finland, d. v. s.
folkmedvetandets uppvaknande i
sammanhang med förändringen i landets
politiska ställning. För att klargöra denna
rörelses innebörd och kraft behöver jag
endast nämna dess banbrytande
stormän: Runeberg, Snellman, Lönnrot och
Topelius. Det var icke något inhemskt
konstbehov, ej heller furstlig protektion
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
