Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ola Hansson. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ola Hansson
ska halvöns himmelsstreck, där 300 av
årets dagar äro ostadiga med växlande
sol och regnskyar. Äter och åter har
Ola Hansson skildrat slättlandskapet, i
alla väder, vid årets och dygnets alla
tider; ämnet är rikt, det har tusen
nyanser, och han är känslig och inspirerad
nog för att kunna fånga dem. Han är
som ett med dess natur, fryser i
oktoberdimman och har feber i
rötmånadskvalmet. »Landskapets sjuka melankoli
välte sig in i min själ med en känsla
som om det vore ett barn som grät»,
lyder ingressen till en berättelse. Han
känner naturens »förbannelse» som sin,
han hör seklerna stöna och döda släkten
vrida sig i kval. Mellan själ (Psyke) och
natur finns ett mystiskt samband, det
känner han, och över detta grubblar
han, som Fröding grubblade över det
godas och det ondas problem. I
följande strof får hans fråga en definitiv
karaktär:
Och en fråga kring mitt huvud
famlar, kvidande och blek:
är det blott det febersjuka
blodets tomma, grymma lek?
Eller är det alltets sanna
väsen, livets stora ve,
som, då alla sinnen domnat,
själens skärpta ögon se?
Den centrala lyriken i Notturno handlar
sålunda om jaget och alltet. Människorna
intressera föga dess författare, han
glömmer dem för sitt liv i naturen. Med den
suckar han och kvider i mjuka, glidande
strofer, med den kan han också vara
lycklig, såsom han är det i ensamheten
en passionslös sommarafton, skildrad i
den första Notturnodikten:
Jag känner det lätta
innerst inne,
en luftning spelar
i töcknigt sinne,
som i själens djup
det på dammar bröte
’ ÅtfÉÉÉRSB
Fot. P. Harsdal, Fredensborg
Ola Hansson.
och varma vågor
över mig flöte.
Och allting svinner.
Mitt väsen in i
naturen rinner.
Ola Hanssons dikt är jordbunden som
en ört och formlös som de svävande
dimmorna; det är svagheten hos den,
men det utgör också dess elementära
tjusning. Genom den går emellertid en
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
