- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
52

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Parisutställningen 1925. Av Gustaf Munthe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gustaf Mn ut he

Bricka av in kr u s t er a d metall
av Jean Dun and.
I Nationalmuseum.

avdelningen fängslade särskilt glaset. Främst
står Maurice Marinot, en betydande
konstnär, som i många, dock ej alla av sina
glas visar en säker, manlig formkänsla och
en djup, intensiv färg. Hans gods är ofta
tjockt och opakt, ibland djupt graverat,
ibland ornerat me d emalj, ibland verkande
blott genom den tunga, grå glasmassans
egen skönhet. Till sin art är detta glas
himmelsvitt skilt från vårt Orrefors, ibland
förefaller det besläktat med gammal
kinesisk keramik. Även Lalique har gjort
utomordentligt vackra, ofta i stora mönster
dekorerade glas.

Bland metallkonstnärerna är Jean Dunand
huvudet högre än de andra. Hans vaser
och fat av oädel metall, inkrusterade med
silver, äggskal och annat, äro vanligen av
god och pålitlig verkan. Även Linossier
har, dock utan att nå upp till Dunand,
skapat många vackra ting. Keramiken har
en mindre självständig prägel. Män sådana
som Lenoble och Decæur visa i sitt
stark-eldsgods att de förstått den kinesiska
Sung-keramikens skönhet, redan detta ett högt
betyg, men de ha knappast lyckats
omsmälta intrycken till självständig konst.
Till de goda tingen höra också en stor
del av kläderna, särskilt de som inrymmas
i Pavillon d’Elégance. Så fort det gäller
damtoaletter är det som om den gamla
franska smaken och fantasien ägde förmåga
att flamma upp till nytt liv. Några av

madame Jeanne Lanvins klädningar äro i
strängt konstnärlig mening överlägsna större
delen av det konsthantverk som
utställningen visade. Nära nog lika högt som
madame Lanvin nå m:lle Jenny och systrarna
Worth. Den mångomskrivne M. Poiret har
en rik och flödande fantasi och slösar
otroligt med dyrbara stoffer men har
knappast samma osvikliga smak som hans
kvinnliga kolleger.

Man kan komplettera denna förteckning
med ytterligare några namn, men det
tjänar ingenting till. Längre än till ett
erkännande att det på Parisutställningen
fanns enstaka prestationer av värde
kommer man ändå inte. Man får också hålla
i minnet, att dessa prestationer till stor
del utförts av konstnärer, vilka som Lalique
varit erkända sedan mänga år tillbaka och
som på utställningen knappast visat några
nya sidor av sin konst. De saker, som
man kunde godtaga, voro för övrigt
försvinnande få i jämförelse med den stora
mängden av annat. Det var beklämmande att
vandra länge bland den utställda franska
konstslöjden. Nästan tragiskt var att se de
gamla berömda fabrikernas insats.
Tapis-serierna från Beauvais, komponerade av
Jaulmes i en fadd naturalistisk stil, skreko
i råa obehagliga färger, och Sèvresfabrikens
anspråksfulla porsliner hade lämnat den goda
smakens råmärken långt bakom sig. I
rumsinteriörerna märkte man två strävanden, det
ena att avkoppla allt sammanhang med
förut använda stilarter, det andra att göra
allting luxuöst, praktfullt, elegant. De flesta
rummen tycktes skapade för miljonärer,
knappast ett enda fanns som verkade lugnt
och hemtrevligt. Möblerna gjorde ibland
försök att med hjälp av knyckliga och
excentriska linjer se moderna ut, ibland
verkade de mitt i sin ansträngda
modernism hjälplöst hopkomna av gamla
missförstådda motiv. Dyrbara träslag och
förgyllningar användes i stor utsträckning,
det hela var ibland gjort med stor teknisk
skicklighet men många gånger
underhaltigt även som hantverk.

De främmande ländernas insats i Paris,
jag lämnar Sverige tills vidare åtsido, kunde
knappast hjälpa upp helhetsintrycket. Många
utställare hade fullkomligt missförstått
utställningens program, nästan överallt mötte
man den hopplösa kontrasten mellan
gammalt, utslitet, banalt, jugendaktigt och

52

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free