Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Dykaren. Av Emil Zilliacus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D Y K A R E N
AV EMIL ZILLIACUS
ökenoaserna finns en man
som rensar oasens brunnar.
Var vattenåder som en gång
rann
förborgad i jorden och lyfts i en
spann
mot törstande mulär och munnar,
den vaktar och vårdar han.
När sedan han drypande stiger
mot dagen ur mörker och dy,
han segnar i sanden och tiger,
han skakar av köld under
flammande sky.
Men kristallklar väller och sval
och ny
den dryck han åt andra viger.
Han dyker i djupet. Han rotar
i bottnens bubblande ävja och
siam.
Han bänder, han borrar, han botar
vart källsprång och drager det
fram.
Hans ögon svida i solens ljus,
de sargats sjuka av siam och
grus,
de skådat av mörker för mycket.
I örat ekar ett evigt brus,
ty hinnorna sprungit för trycket.
Varhelst han vacklar med halvsläckt syn,
en fånge i tystnadens rike
med blekhetens helsotsmärke på hyn,
han hälsas som helgon av folket i byn,
som de heliga dårarnas like.
Och ära och pris vare Allah som än
dylika dykare korar!
Ty världen behöver heliga män
och självförplågande dårar.
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
