Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fantasier. Av Hugo Gyllander - III. Den döda handen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hti g o Gy liander
Den verkar ej av kärlek till arbetet,
ej av lust att omsätta egen vilja och
tanke och egen dröm i verkligheten, göra
dem till sina levande skapelser. Den
verkar av tvång, nästan motvilligt.
Beräkningen driver den, beräkningar på
fördel och nytta.
I grunden hatar den arbetet. Och den
ser helst, att den själv slipper att gripa
in i det. Därför söker tanken, som leder
den, att ersätta människohanden med
händer ännu kallare och dödare än den
döda, med händer av järn och stål.
Underbara redskap, på sätt och vis,
även de, och de kunna frambringa
underbara verk. Men i ali sin väldighet,
och stundom måttlöshet, synas dessa
skapelser dock tomma och döda. De ha
ej sprungit fram ur egna viljors strävan,
ur egna hjärtans kärlek. De ha över sig
något abstrakt, kollektivt. De sakna
skönhet, emedan de sakna det som innerst
frambringar skönheten: livet, det
personliga, varma livet.
När jag ser dessa verk, erinrar jag
mig stundom den gamla bokens enkla
men djupsinniga fabel om syndafallet.
Helt visst, arbetet framstår där som ett
straff, en plåga — men även som en
gudagåva, en välsignelse, ett medel till
upprättelse.
Den döda handens män le överlägset
åt fabeln. Deras syn på livet är ett helt
annat. Och när de någon gång drömma,
drömma de om ett paradis av annan art,
ett paradis i framtiden, där en enda död
hand leder otaliga andra döda. — Och
där de levande händerna undsluppit
arbetets förbannelse.
Vad de sedan skola syssla med,
därom yttra sig drömmarna ej gärna.
Åtminstone ej i klara och tydliga ord.
Men under tiden lägger sig den döda
handen för var dag tyngre över
mänskligheten. Dess långa, kalla fingrar tränga
in överallt, kvävande hågen för egen
gärning, kärleken till det egna verket, lusten
att skapa för sig själv och för de sina,
och för vad man älskar och tror på.
Stundom ryser jag tillbaka, när jag
ser denna hand. Icke blott därför att
den är så död och beräknande kall, utan
ännu mera därför att den i grunden är
anonym. Ingen vet egentligen, vilken
människa och vilken tanke som leder
den. Man kallar den »tidsandan», man
kallar den »framsteget», man kallar den
så mycket annat.
Men vern äger och för den? Vilken
människa, vilken person?
Man nämner ett namn, men så finner
man, att det ej var det rätta. Man
nämner andra. Men även de befinnas till sist
lika betydelselösa. Outgrundlig och
oanträffbar står ständigt bakom handen dess
ägare, den moderna tidens store
Anonyme.
Turgenjev har skrivit en roman med
ämne från sin tids nihilistiska Ryssland.
Jag minns ej mycket av den. Men jag
minns, att någon framkastade tanken, att
högste ledaren för rörelsen egentligen
var en namnlös.
Och jag minns även bokens
vemodiga slutord: »Namnlösa Ryssland!»
Den var profetisk, denna bok.
Tydligen såg författaren, som i en mardröm,
handen, vars fingrar kommo allt
närmare, den döda handen, som skulle
förmå att kväva kärleken till livet och livet
självt — om livet läte sig döda.
Men så länge det finns liv och
levande viljor, förmår väl den döda handen
att skada mycket och kväva mycket.
Men den måste till sist bli besegrad. Ty
den förmår ej döda livet.
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
