Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Valdemar Vedel. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterhind
skicklighet, porträttens finhet eller den
strålande friska lyrismen över det hela
(läs t. ex. specialkapitlet »Svensk
romantik» om vår natur och historia), en lyrism
som ändå på varenda punkt hålles i det
kritiska intellektets tygel? När boken
skrevs, brukade man åtminstone i Sverige
ej taga »romantik» i så vid och
psykologisk mening, att man kunde låta det
gustavianska skedets förromantiska
poeter, Lidner o. s. v. komma med, vilket
allt dock var nödvändigt för att
utvecklingen skulle presentera sig i sina stora
linjer. Visserligen framföras de slutligen
ej tillräckligt långt, då Viktor Rydberg
utelämnas — han räknades på den tiden
ej till romantiken —, och visserligen har
mycket nytt framkommit över hela linjen.
Icke desto mindre är Vedels bok än i
dag den fylligaste och mest levande i
ämnet, och porträtten av Thorild eller
Geijer ha ej överträffats.
På 1890-talet intog Vedel även en
ställning inom dagens litterära kritik
från Illustreret Tidendes eller Tilskuerens
spalter, särdeles de senare, där han i
stora översiktsartiklar behandlade den
samtida danska dikt, som han ej släppte
ur sikte. Det var ju överlägsen kritik
från en levande människa med tidens
puls bultande uti sig — just då
välbehövlig vid sidan av den »Politik»-kritik,
som övade ett nog så tyranniskt tryck
på opinionen. Nådde Vedels ej som
denna ut till de många tusende, spelade
den en roll för den mera bildade
allmänheten åtminstone i Danmark men också
för några få andra så långt »Tilskueren»
kunde läsas. Ett antal år satt Vedel
t. o. m. som redaktör för denna tidskrift.
Hans vetenskapliga skriftställeri tog
honom dock mest i beslag. Efter den bok
om svensk romantik, där han så lysande
avbetalat på den andliga skuld han menat
sig stå i till sin moders land, riktade han
ånyo sin kikare ut mot vidare horisonter.
Med förundransvärd läsaptit grundlade
han den stora komplex av böcker, som
skulle omfatta det väsentliga av
världskulturen — åtminstone från medeltid och
ny tid — sådan den framträder främst i
dikt och konst, men där dikt och konst
också låta oss avläsa de samhälleliga och
historiska förhållanden, de seder och
skick och själstillstånd, inom vilka de
dana sig. Taine har ju för länge sedan
fastställt den högre kulturens beroende
av »miljö» och ras men med en viss stel
dogmatism och allmännelighet, som icke
alltid kunde tillämpas på tusenfallt
skiftande verklighet och ej heller alltid blev
tillämpad av mästaren själv.
Vedel uppställer inga lagar, skildrar
blott verkligheten i dess bredd sådan
den varit och är. Låt oss gå ut från
den första av böckerna, »Helteliv» !
Primitiva, »heroiska» samhällstillstånd hos
homeriska greker, hos
folkvandringsgermaner, isländare och franker för att ej
nämna inder, perser, indianer o. s. v.
framkalla överallt en hjältediktning med
aristokratiska och krigiska ideal —
Iliaden, Nibelungenlied, Eddakväden och
sagor, Rolandssången o. s. v. Hur olika
dessa äro inbördes, alla spegla de
likartade livsförhållanden och sinnestillstånd,
som tillsamman utgöra en viss kulturtyp,
»hjältelivets» typ. En utveckling ur dess
hårda och friska barbari blev den
medeltida ridderligheten, som tillsätter förfining
och hjärtats kultur, ja lyrism och skapar
hov- och sällskapsliv — en ny kulturtyp
av högre aristokratism med oberäkneligt
stort inflytande på diktning som på
sällskapsvanor ännu i det moderna Europa.
I motsats därtill den borgerliga
stadskultur i Italien och Tyskland, Frankrike
och Flandern o. s. v. som frambringar
en borgerlig diktning och konst, torrare,
mer prosaisk och småskuren men också
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
