Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
att den lille döde gossen skjuter sig
omigen. Det är väl svårt att hitta något mera
deprimerande än ett litet barns självmord,
och vad skall man då säga, när samma lilla
barn är nog olyckligt att tvenne gånger
med framgång självmörda sig?
Herr Anders de Wahl hade här en
framgång av stora mått. Han var en livets
bleke martyr, dock alldeles utan någon
helgongloria. Han gav med sitt ursäktande,
sitt trötta eviga förklarande, då han talade
med låg röst om sitt livs ohjälpligt
tilltrasslade härva, en scenisk skapelse, som
man länge kommer att minnas. Ibland
blev man trött av allt detta skolastiska
resonerande, av ali denna oreda. Men i
sin helhet var den över hela världen nu
så aktuella Pirandello-pjäsen en tidstypisk
dramatisk fremtoning av högt intresse.
Ansiktet på rutan, det låter hemskt. Men
låter det inte ännu ruskigare, att det av
en särdeles teaterkunnig och kvick person
omdöptes till »Tungan genom fönstret»?
Den utmärkte skådespelaren och
teaterchefen Halfdan Christensen har ej
lyckats med den lilla bagatellen i tre akter.
Ett av de svagast tänkbara manfolk —
det vill ej säga litet — har varit gift med
en skön kvinna med mogenhetens sötma,
fru Signe Kolthoff, och har gift om sig
med en näpen torr snärta, fröken Jessie
Wessel. Då man är så rädd som han att
se enderas ansikte mot rutan, när han är
intim med den andra, förstår jag ej
varför han ej gör det enda naturliga, drar
ner rullgardinen. Slutrepliken, då han,
något matt av den erotiska skärmytslingen
på dubbel front, slår sig ner vid sitt
för-fattarskrivbord, suckande: »Vad de äro
söta båda två», är emellertid alldeles
oemotsäglig. Författaren kunde måhända
använt sig av slutet i Goethes version II
av Stella, nämligen dubbelsjälvmord, eller,
om man vill vara ännu mera etisk, låtit
alla tre skjuta sig. Det lugnaste blir
kanske dock att göra som mannen gjorde,
filosofiskt och patriarkaliskt älska både Lea
och Rakel.
G. B. Shaws Sankta Johanna skiljer sig
från de flesta stycken av den aktuelle, i
år sjuttioårige irländarens skådespel
därigenom att författaren ser på en
sympatisk historisk personlighet med sympati.
Han, den antiromantiske författaren, som
anser att hjältemod icke finnes och att de
kristna martyrerna voro löjliga, har kanske
därför att Jeanne d’ Arc slogs mot
engelsmän fått en viss känsla för storheten i den
sjuttonåriga, friska, modiga och med
jordiskt sunt förstånd begåvade lantflickan.
Man har sagt, att Shaws uppfattning
ungefär vilar på Anatole France’s värdesättning
av den lilla tappra renhjärtade flickan.
»Ungefär» kanske, men av den milda
vänliga skepsis, av den rörda vördnadsfulla
gammalfarbrorsvänligheten, som finnes i
det utomordentliga arbete som vår tids
Voltaire skapat — hur ofantligt mycket mer
sympatisk är han icke än
sjuttonhundratalets —, finnes bra litet hos Shaw. Och vad
det blir tröttsamt med den farsartade
framställningen av franska hovet på Karl VII:s
tid. Karl var visserligen, har det sagts,
»kobent, gudfruktig och blygsam», men
det kan väl dock sättas i fråga, om han
var en sådan grotesk krympling som Shaw
gör honom till, och i synnerhet om hans
hovmän behandlade den tjugusexårige
konungen som en vanartig gatpojke.
Epilogen var mest »äkta Shaw», men
rättvisan fordrar det erkännandet, att även
beundrare av Shaws Sankta Johanna stött
sig på epilogen och dess mer än vanligt
pretentiösa och smaklösa ton. Vad de
stötande anakronismerna, talet om
protestantism och dylikt beträffar — man får vara
glad åt att Johanna icke göres till en
proto-suffragett, ehuru nog små ansatser åt det
hållet finnas, — lära de ha ditsatts av
författaren i pedagogiskt docerande syfte. Pinsamt
ohistoriska föreföllo de höga andligas tal om
nödvändigheten att döma också oskyldiga.
Det var väl ej något märkvärdigare att
professorerna vid universitetet i Paris —
universitetet låg ju inom den
burgundisk-engelska rayonen — samt biskoparna på
samma område ansågo en kvinna, som
slagits mot det burgundiska Frankrike
och det med detta förbundna England, för
en häxa och kättare, än att svenska
ärkebiskopar och svenska jurister trehundra
år efteråt med fullt gott samvete dömde
häxor till bålet på mycket svagare indicier.
En engelsk kritiker skrev en gång om
Rudyard Kipling, att dennes författarskap
gav honom dålig smak i munnen. Om
Kipling tycker jag tvärtom, hans böcker
smaka friskt också då man har en annan
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
