Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
vända sig av den tilltalades eget språk,
icke av kyrkolatinet, utan följa noggrant
den munart, som användes i den socken
där de uppträda. Den ljuskrets som lyser
om en flicka som Jeanne, den fanns såvitt
jag förstod hela tiden. Det torde vara svårt
även för den hårdaste och torraste, till
och med ett halvt årtusende efteråt, att ej
bli litet fuktig i ögonen, då man läser
rättegångsförhandlingarna. Fru Teje visade
oss hur den riktiga Jeanne såg ut och
uppförde sig, och vi våndades med henne.
Med orden »Dieu vous donne bonne
vie, gentil Dauphin», hälsade Jeanne d’ Arc
i Chinon Karl VII. »Gentil» får då tagas
endast i honorifik mening. Ful var Karl
VII men väl knappast det missfoster som
Shaw tyckes vilja ha honom till. Herr
Torsten Winge gjorde med fantasi och
intelligens en roande typ av Charles le
victo-rieux.
Det är ej vanligt att få se en sådan
rad av ypperligt formade storgubbar som
på Dramatiska teaterns föreställning av
Sankta Johanna. Full av imponerande
auktoritet var ärkebiskopen av Reims, herr
Sven Bergvall, och en glädje var det att
få se biskopen av Beauvais, herr Bror
Olsson, och inkvisitorn, herr Carl Browallius,
om man också, då man hörde dem,
förvånades åt att så många yttranden
minde mer om 1925 än 1431. Månne ej
Shaw hör till dem som tro att då
kardinalkollegiet diskuterar i enskilt rum
kardinalerna ge fritänkarna rätt?
En stor behållning hade jag av den
engelske kaplanen Slogumber, herr Gösta
Hillberg, framställd i sin enfald, i sin
benhårt ortodoxa engelska nationalism och
med sin syndanöd vid omvändelsen
under Jeannes avrättning med en så
skakande kraft, att skådespelaren påminde om
sin store fader i dennes bästa roller. Gösta
Hillberg skildrade här en människa som
ropade i bittraste själavånda, och gjorde
detta så att det blev stor konst.
Den mest glänsande av alla typerna, en
storman som man fullt trodde på, var
Gabriel Alws greven av Warwick. Den höghet,
det mod och det högmod, som kunde
finnas hos en dylik herre, har sällan på
svensk seen fått en sådan utformning.
Utstyrseln, dekorationer och kostymer,
var av John Ericsson och teaterns ateljé.
Scenen i kyrkan verkade litet torftig. Man
hade nog ej velat kosta på tillräckligt. Till
det yttre verkade Sankta Johannas
scenbild samvetsgrann om ej vidare lysande,
men man får komma ihåg, att det
högfärdiga franska hovet var fattigt.
Regin av Gustaf Linden var god.
Gustaf Linden, som i november 1925
fyllde 50 år, hör till de särskilt önskvärda
personerna i svenskt teaterliv. Verksam
under en tid, då man mer och mer
beaktat regin, det enhetliga utformandet
av dramat efter författarens konstnärliga
och litterära intentioner, har Gustaf Linden
i Sverige med energi och entusiasm och
även med stora kunskaper arbetat för att
litterärt värdefulla stycken skulle ges och
själv bidragit till att ge dem konstens liv.
Han är värd tack och hyllning!
Galgmannen av Runar Schildt är ett
av de mest stämningsladdade dramatiska
verk som finnas. Det ohyggligt hemska,
ödesbestämda, som samlar sig i det av tre
ljus upplysta herrgårdsrummet på finska
landsbygden och där ali livets grymhet,
tomhet, ondska, leda och mörker skola, det
känner man, inom kort gå över i dödens
ännu mörkare natt, får sin lösning, och den
förbannelse, som håller översten i sitt
hårda järngrepp, under vilket han hemligt
stånkar oaktat allt yttre trots,
omintetgö-res genom hushållsmamsellen Marias
kär-leksoffer. Hennes ödmjuka bortskänkande
av hela sin varelse, då hon köpte den
farliga lyckobringande amuletten,
galgmannen, som förvandlas till stoft i det
ögonblick Maria köpte honom, visade på något,
som man utan fraser kan kalla
starkare än döden. Den scenen hör till det
som går genom märg och ben. Det finnes
i det lilla korta stycket en helig mystik,
en frihet från allt smått, som verkar
lyftande. Ett ord är där sagt av en man,
som visste vad lidandets allvar ville säga
och som tyst för sig själv längtade efter
själens förlossning. Vi ha fått något stort
i den lilla akten, som på tryck upptager
endast sextiosex sidor. Den handlar om
det mest • centrala.
Översten spelades av Sven Bergvall,
Maria av Mona Mårtensson.
I reprisen av Sei.ma Lagerlöfs
Dunungen, där det liksom i Galgmannen var
fråga om en herre som sköt skarpt på
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
