- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
122

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. Latirin

vad som passar sig. Här blev driften
ytterligare apoteoserad genom att båda ville
följa pliktens bud att döda den andra efteråt.
De unga tu ville så att säga ur alla
synpunkter komma varandra inpå livet.
Situationen löses därigenom, att modern, full
av gammalromersk dygd, dödar Ihre
Kai-serliche und Königliche Hoheit och offrar
därmed sitt eget liv. Skorpionhonan biter
ihjäl sin make efter könsakten. Så har en
mild försyn förordnat. Hos människan,
som ju dock i krig och fred kan ta sig
för både det ena och det andra, får det
emellertid någonting kvalificerat otrevligt
att omedelbart avliva den man nyss stått
så nära. — Är det ej att tilltro den
koncentration av personligheten och den
abstraktion från det omkringliggande, som
kärleken även i sin animala sida innebär,
alltför mycket, att man under omedelbar
förestående dödsfara skall kunna hänge sig?
Ja, säger förmodligen den något
Ibsen-påverkade och för subtila diskussioner
lagde gamle de Curel, det är just härom
vi skola diskutera.

Akten i sängkammaren var onekligen
spännande även för oss, och prinsessan i
fru Pauline Brunius’ gestalt var ej teater
utan just jämnt så standesbewusst i teorien
och så tillmötesgående i praktiken som jag
inbillar mig bör vara riktigt och kan
förekomma under för franska kunskapare allra
lyckligaste omständigheter. Hon var en
riktig kvinna av den sort som funnits från
stenåldern och som både grottherrar och
slottsherrar betrakta med oskrymtat intresse.

Herr Uno Henning var den unge
fransmannen Paul Parisot. Han är litet
pressad i rösten i allmänhet. Men här, då
han hela tiden skulle ha hjärtat i halsgropen
så mycket som en krigsman får ha det,
gjorde han sig riktigt bra. Modern spelades
av Göta Klintberg, vars röst alltid verkar
litet teater. Skådespelerskan hade dock här

både auktoritet och ett gripande allvar
och fyllde rollen på ett förträffligt sätt.

Lady Fanny, komedi av Jerome K.
Jerome, på Komediteatern gav oss rätt
behagliga sensationer. Tack vare det lustiga
uppslaget, en enkel familjs »förloradedotter»
eller kanske rättare »förlorade dotterdotter»,
en liten duktig och dygdig varietéfröken,
blir gift med en lörd och finner att hans,
numera också hennes, hovmästare,
hushållerska och betjänt utgöras av
medlemmar av hennes familj, som till på köpet
har en puritansk läggning, vilket kommer
tydligast fram, då hennes f. d.
varietékam-rater komma på besök. Men slutligen —
hon är dock anglosachsiska — tar hon
taktfullt och bestämt tyglarna i egen hand
och säger upp alla kusiner, sysslingar och
bryllingar. Att den befallningen återkallas
och att den imponerande hovmästaren—herr
Sture Baude förklarar sig hädanefter vilja
ej låtsa om släktskapen utan tjäna utan
invändningar, gör mig ej vidare hoppfull
för framtiden. Det finnes förbjudna led för
äktenskap, det finnes förbjudna led också
för tjänande. I himlen taga de uppståndna
»varken hustru eller givas manne», och
där finns det visserligen ärkeänglar och
serafer och även tjänande änglar av
enklare slag, men dock har man på ett ställe,
där madam Berglund ombedes sitta och
Abraham stiga upp, en osäker känsla om
hur det är ställt med den alltid ömtåliga
tjänstefolksfrågan. Säkert är, att både de
manliga och kvinnliga tjänarna i Lady Fanny
hade fått ovanligt mycket engelsk karaktär
och gjordes synnerligen stiltroget.

Emellertid var Lady Fanny—fru Alice
Eklund så vacker och hade en så för herrar
oemotståndlig rösttimbre, att man kan för
egen räkning få lust att upprepa the prince
of Wales’ stolta och ödmjuka »Ich dien»
med ett mer eller mindre »genial smile».

D. 15 januari 1926.

122

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free