Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
trättmålaren David von Krafft gifte sig på
äldre, dagar med den rika och myndiga
Elisabet Spect, änka efter en handelsman,
men äktenskapet blev inte lyckligt och
upplöstes. Bevarade handlingar upplysa om
den invecklade skilsmässoprocessen. Mila
Hallman förtäljer nu härom på sitt sätt,
hon väcker sympati för madame Spect,
från början en imponerande, mot slutet,
när hon träffats av blindhet, en tragisk
gestalt. Det är en äktenskapshistoria som
lika gärna kunde utspelats i modern miljö
utan den historiska förknippningen; den
har ett starkt äkthetsdrag och är berättad
med omsorg.
Gustaf Hellströms romanserie En man
titan humor har ju en manlig hjälte, men
i den tredje del som nu utkommit under
titeln Sex veckor i Arkadien är det inte han
utan en kvinna som lyckas fängsla läsaren.
Den stackars Stellan Petréus’ egen historia
är man vid detta laget rätt led åt, man
skulle önska att författaren vore litet mindre
fäst vid honom. Men den kvinnliga
student, som Petréus möter på sin slingriga
väg och som av ouppklarad anledning
skänker honom sin kärlek, gör med något mera
rätt anspråk på uppmärksamhet. I romanen
kallas hon Gertrud Bondesson. I
verkligheten lär hon ha haft ett annat namn, och de
som där känt henne tycka att den gestalt
Hellström tecknat — frånsett andra
olikheter — inte har samma resning som
förebilden. Det förefaller sannolikt. Men även
om framställningen är ofullkomlig och
författaren tydligen inte haft något
riktigt grepp om Gertrud Bondesson, undgår
man inte helt att gripas av hennes öde,
vilket beseglas med ett självmord. De
sex arkadiska veckorna tillbringas i Lund,
där författaren tidigare fört oss omkring i
sin humorlöse hjältes sällskap. Vi få nu
vara med om den ryktbara Tegnérsfesten
1905, då Heidenstam talade och Knut
Wicksell ställde till spektakel, om Ellen
Key-föredrag i D. Y. G. och nordisk fest
på Föreningen. Vad det lokalhistoriska
angår är romanen inte sämre än så många
andra lundensiska studentlivsteckningar.
Gustaf Hellströms journalistiska talang är
oförneklig.
Man lämnar Stellan Petréus utan stor
saknad och går att göra bekantskap med
den unge finländare som Arvid Mörne
presenterar för oss i Ett liv. Berättelsen,
som belönts med första priset i en
finlandssvensk tävlan förra året, har flera gedigna
egenskaper. Den är stark, ärlig och
välskriven; vad som här ovan sades om
utvecklingsromanen har alis ingen
tillämplighet på den.
Det är en jagskildring. En fyrtioårig
man, vars utveckling är liknande den Mörne
beskrivit från den sociala optimismen i
versboken Ny tid (1903) till besvikelsen i
Döda år (1910), och som sett sitt folk
ohjälpligt splittrat under den röda
revolutionen, blickar tillbaka på sin ungdom.
Det börjar med att den unge studenten
far genom snöiga ödemarker och över
frusna sjöar hem till prästgården för att
jula. Han har just börjat draga sig undan
föräldrarnas inflytande, han är upprorisk
och orolig till sinnet. Vid hemkomsten
finner han ingen tillstädes, han går genom
en halvmörk salong in i moderns
arbetsrum, iakttar dess prudentliga ordning och
stannar begrundande inför ett
ungdomsporträtt av fadern och sedan inför en bild
i Dorés Nya testamente. Det slår honom
plötsligt att fadern som ung liknade honom
själv. Det slår honom också hur sällan
han beträtt moderns ensliga rum och hur
respektlöst han förhållit sig mot den bok,
bibeln, som här har en hedersplats. »Vad
var det för tankar, som svävade kring i
detta rum med den mörka bibeln och de
glada lackviolerna? Vem var hon, min
moder? Var hon skapt för Marthas gärning?
Eller hade hon tvungit sig att göra den
till sin? . . . Jag hör en vävstol gå och. gå,
ett enformigt dunk — det är min moder.
Jag hör rispningen av nålsudd mot tyg,
ett svagt, knappast fattbart ljud, som inger
mig föreställningen att något oändligt
obetydligt sker — det är min moder. Jag hör
en symaskin surra, entonigt, oavlåtligt.
Det ljudet har bosatt sig i mitt medvetande
för länge sedan, ja, för så länge sen jag
kan minnas någonting av livet. Det följer
mig, när jag är en femåring, en tioåring,
en femtonåring, det har med mig att göra,
det betyder att någon lagar mina kläder
och håller vård om mig. Men jag bryr
mig icke om det. Jag tänker icke efter
vad det är. Och nu — jag anar det
entoniga surret i tystnaden. Och jag förstår:
detta levande något är någon. Det är min
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
