Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bernard Shaws Jeanne d’Arc och historiens Jeanne d’Arc. Av Alf. Mohn. Översatt från förf:s franska manuskript av K. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jeanne d’ Arc
resultat verkligen stå i omvänd proportion
till den tid som ägnats däråt.
Då jag i många år hyst ett livligt
intresse för de problem denna historiska
forskning uppställer, har jag velat läsa
eller ånyo läsa ej blott de moderna
arbeten, som handla om Jeanne d’Arc, utan
även de autentiska 1400-talsdokument, som
angå henne.
Det fanns en för kännedomen om hennes
liv mycket viktig källa, som tyvärr förstörts
—- kanske av personer som haft intresse
av dess försvinnande — eller råkat på
villovägar och i så fall möjligen en gång åter
bör kunna komma tillrätta. Det var le
dossier de Poitiers, d. v. s. protokollet över
det mycket grundliga förhör som Jeanne
d’Arc, innan hon accepterades av Karl
VII:s regering, fick undergå inför en
kommission av andliga och rättslärda under
ordförandeskap av Regnault de Chartres,
ärkebiskop i Reims och rikets kansler.
Hon själv hänvisade upprepade gånger sina
domare i Rouen till denna handling, men
de aktade sig väl för att anlita den, enär
de visste, att den var förmånlig för den
anklagade.
Men även om detta dokument fattas oss,
äga vi tvenne andra av oskattbart värde,
varav det ena skulle kunna sägas utgöra
ett fragment av ett slags fragmentarisk
självbiografi, nedskriven efter Jeanne d’Arcs
diktamen av hennes domare: jag menar
akterna från den process, som dömde henne
till döden (1431) och akterna från
rehabiliteringsprocessen (1456).
Den som väpnad med någon insikt i
latinet vill göra sig den mödan att
uppmärksamt granska dessa dokument, skall
— förutsatt att han avhåller sig från att
solliciter les textes, för att använda Ernest
Renans förskönande omskrivning — snart
komma underfund med att, tvivelsutan mot
Shaws vilja och sannolikt utan hans vetskap,
historiens vittnesbörd strider mot åtskilliga
av de viktigaste påståenden som komma
till synes i »Sankta Johanna» och än mer i
pjäsens företal. Vi skola ej uppehålla oss
vid olikheter i detaljer. De sammanhänga
med den dramatiska konstens förutsättningar.
Bernard Shaw framhåller med rätta, att
teatern kräver enhet i tid och rum, och
att han följaktligen måst »koncentrera på
tre och en halv timme händelser, som
16 — Ord och Bild, 35 :e årg.
under sin historiska utveckling sträckte sig
över fyra gånger så många månader»
(s. XCII). Han underrättar godhetsfullt
läsaren om att Jeanne »ej verkligen stoppat
Robert de Baudricourt i sin ficka under
en kvart», lika litet som »hennes
exkom-municering, hennes återkallelse av
bekännelsen, hennes återfall och hennes död på
bålet försiggått på halvannan timme» (ibid.).
Och var och en måste väl erkänna, att
vissa förvanskningar av den historiska
sanningen visserligen ej fullt berättigas men
förklaras och ursäktas just av
nödvändigheten för en dramatisk författare att
framställa händelserna i starkt förkortat
perspektiv.
Det skall till och med medges, att
av-skäl, som trots allt äro något svårfattliga,
»Sankta Johannas» författare exempelvis var
tvungen att »smickra Cauchon» (s. XCVIII),
biskop av Beauvais och ordförande i den
domstol som dömde Jeanne d’Arc till
döden. Följden härav blir, som han riktigt
anmärker, att det ej finnes »någon
förrädare i denna pjäs» (s. XCVI). Denna
brist gör föga skada. Vad betyder en bov
mer eller mindre på teatern? I verkliga
livet torde deras antal alltid förbli
tillräckligt stort.
Vad som däremot är av vikt, till och
med av stor vikt, är att dramat återger
tilldragelserna^ allmänna karaktär och
framför allt för åskådaren klargör deras djupa
innebörd. Och vidare får den lätta
retuschering, som vissa av dramats gestalter
måhända böra underkastas för att göra sig
bättre på scenen, ej gå så långt, att den
förvanskar dem; den bör tvärtom sträva
efter att skänka dem en prägel av
vederhäftighet och sanning.
Just detta är emellertid någonting som
»Sankta Johannas» författare ofta tyckes ha
lämnat utan avseende. Mer än en gång
händer det att han i tolkningen av ytterst
viktiga fakta vandrar helt andra vägar än
historien. Somliga av sina handlande
personer — detta gäller just Cauchon —
»förskönar» han på samma sätt som den
artige fotograf som vill tillfredsställa
kvinnliga kunder, vilka mindre fästa sig vid
likheten än vid ett fördelaktigt intryck i
allmänhet. I fråga om dramats hjältinna
däremot, och väl därför att han ej mäktat
tränga tillräckligt djupt in i hennes själ,
förmår han blott — hur stor och fängs-
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
