Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Bernard Shaws Jeanne d’Arc och historiens Jeanne d’Arc. Av Alf. Mohn. Översatt från förf:s franska manuskript av K. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf. Mohn
av de svåraste forsyndelser som hennes
domare lade henne till last, en av de
allvarligaste anklagelsepunkter som riktades
mot henne. Och vi veta, att den slutligen
blev den avgörande orsaken till hennes
död.1 Vi ha avancerat ganska långt sedan
dess, och om Jeannes alla moderna systrar,
ryttarinnor och sportskvinnor, som följa
hennes föredöme i detta avseende, skulle
brännas på bål, skulle Sveriges skogar knappt
räcka till att förse bränslet.
Vi få emellertid ej tro, att, för att tala
med »Sankta Johannas» författare, den unga
lothringskan från 1400-talet var »en
pio-niär för den rationella kvinnodräkten»
(s. VIII). En sådan tanke var henne
fullkomligt främmande. Och vår dramatiske
författare anger själv skälet, varför just det
kvinnliga i hennes väsen tvingade henne
att överge kvinnodräkten: »Jeanne skulle
aldrig ha kunnat deltaga i ett fälttåg, klädd
i kjolar», skriver han. »Detta ej blott
därför att hon uträttade en mans arbete, utan
även därför att det var en moralisk
nödvändighet att könsfrågan ej alis kom i
betraktande, när det gällde henne och
hennes vapenbärande kamrater» (s. XXV).
Det kunde ej sägas bättre — fastän
författaren här vederlägger sig själv — att
ifrågavarande avvikelse från det rådande
dräktbruket hos Jeanne aldrig var ett
utslag av perversa instinkter. Återstår endast
att tillägga, att när hon fallit i sina
fienders händer och slagen i järn insatts i
en fängelsehåla, där soldater vaktade henne
dygnet om, det för henne blev ännu
nödvändigare att bibehålla en dräkt, som
hädanefter utgjorde hennes enda skydd. . .
När det gäller att få en riktig
föreställ-om Jeannes karaktär och blicka in i hennes
själ, ha vi emellertid ett ännu
tillförlitligare vittnesbörd än till och med hennes
samtidas. Vi ha ljudet av hennes egen
stämma, den hållning hon intar och de
ord hon uttalar under de mest tragiska
omständigheter i vilka en mänsklig varelse
kan befinna sig, under hela den tid som
denna rättegång i Rouen varar, vilken för
henne är ett enda långt martyrium. Jag
tror ej, att någon kan läsa akterna från
1 Väl att märka, att det franska partiets
prästerskap hade uttryckligen givit sin tillåtelse till det
som av hennes fiender sedermera stämplades som
ett brott.
denna ojämna strid mellan å ena sidan en
ung svag och ensam flicka och å andra
sidan kyrkans och lagens talrika och
mäktiga representanter utan att gripas av
beundran för den själ, som där uppenbarar
sig -— en själ av den ädlaste halt och en
sällsynt storslagenhet.
Av det högmod, som Shaw beskyller
Jeanne d’Arc för, kan jag för min del ej
upptäcka ett spår. Visserligen finnes det en
punkt, i vilken hon ej låter rubba sig en
hårsmån — vissheten om att hennes röster
kommo från Gud. Förr skulle hon låta
bränna sig på bål eller stympas levande
än hon frånginge denna sin fasta
övertygelse.1 Men frånsett detta — och vilken
förnuftig varelse skulle väl på grund av
denna inre visshet kunna beskylla henne
för högmod? — visar hon tvärtom ständigt
en rörande anspråklöshet, ödmjukhet,
lydnad och barnslig underkastelse gentemot
kyrkan. . .
Och med vilken beundran finner man ej
hos henne så mycken klokhet, själsnärvaro,
rådighet, sunt förnuft, naturlig värdighet
— men även uppriktighet, redbarhet,
trohjärtad naivitet och, låt oss använda det
rätta ordet, utsökt kvinnlighet. Är hon
intelligent? Under rehabiliteringsprocessen
sade broder Martin Ladvenu om henne,
att »hon var en stackars mycket enkel
kvinna, som med knapp nöd kunde sitt
Pater Noster och Ave Maria» (Procès, d.
II, s. 8). Däremot fann sig en annan av
hennes domare, Beaupère, som till och
med i Rouen lett några förhör och där
ibland kommit till korta, föranlåten att i sina
för hans egenkärlek väl föga smickrande
minnen bedöma henne på helt annat sätt:
»Hon var mycket fyndig (subtile), med det
slags fyndighet (subtilité) som är
utmärkande för kvinnor» (Procès, d. III, s. 21).
Båda två har rätt. Jeanne saknar ali
boklärdom, men allt vad hon säger vittnar
om ett överlägset förstånd.
Redan i Poitiers, vid början av hennes
bana, fällde hon repliker som i detta
avseende ej lämna rum för något tvivel. En
1 Under tre dagar hotad med tortyr sade hon åt
sina domare, att >om hon vore dömd till döden
och såge elden antänd och veden ligga färdig och
bödeln sätta eld på den, och om hon vore inne i
lågorna, skulle hon dock icke tala annorlunda, utan
hålla fast vid det som hon yttrat under
rättegångens lopp ända fram till dödens (Procès, d. I, s.
44 O-
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
