Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Petrus de Dacias helgonbiografi. Av Harald Schiller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Petrus de Dacias helgonbiografi
kens hjältar. De ha även betytt något
rent personligt för honom. De ha hjälpt
honom att skapa sig en egen bild av
och syn på tingen. Utan kännedom om
dessa författare kan man ej bilda sig en
uppfattning om denna helgonlegends
förhållande till personligheten.
Flitigast citerar Petrus de Dacia
Dio-nysius (De divina Hierarchia och De
divinis nominibus), vilken medeltidens
människor tillskrevo den kolossala
lärobyggnad, som blev den östromerska
kyrkans Summa. Mystik, ritualism och
filosofi bilda här ett ändlöst system med
betoning på det tänkande, varvid ali
själens förmåga att tänka koncentreras
på det gudomliga; då dväljes själen i
det saliga åskådandet av detta. Utförligt
skildras här det mystiska organet, som
sedan genom århundradena skulle få
sådan betydelse för medeltidens mystici.
»Ali förnimmelse och tankeverksamhet
uppgiver man, allt som kan förnimmas
och tänkas, allt som är och icke är, och
medvetslös (agnostös) stiger man upp
till enheten, som är höjd över allt
varande och ali kunskap. Då dyker man
ned i medvetslöshetens i sanning
mystiska mörker, där alla kända skillnader
försvinna, i det man satt allt tankearbete
ur verksamhet; där bliver man ett med
det fullkomliga oigenkännliga, och
genom denna enhet med det oigenkännliga
bliver själen lik Gud (theocidës)». När
man nått denna mystiska enhet med det
oändliga, stiger »den förnekande
teologien» ned från höjden som »den be
jakande teologien», d. v. s. den förut
namnlöse bliver allbenämnd, bliver ett
med allt som finnes till. Dionysius
utvecklar så ett platoniskt system med
denna gudomliga natur som stamkälla.
Platons tankar om det goda och sköna
som sådant, emedan det är en del av
denna gudomliga natur, återfinnas här.
Författaren talar om en skara eroter,
som skulle vara människorna behjälpliga,
bärare av det gudomliga till jorden från
Gud och åter till Gud. Det är Platons
lära om den gudomlige Eros som
återkommer i denna form.
På den sålunda lagda grunden arbetas
det vidare, och det viktigaste tillskottet
kommer genom Augustinus och
Bernhard av Clairvaux. Hos den förre får
mystiken ett nytt drag: den blir inte
bara en åskådningens utan även en
kärlekens mystik. Gudsförhållandet blir
innerlighet. Den kristne blir rotfästad
i Gud, »in caritate radicatus». Ingen
av kyrkofäderna har som Augustinus
talat om denna hjärtats bedrövelse och
oro, innan det funnit vilan i Gud. Ingen
har som han talat om den kärlekens
hänförelse, som höjer själen till Gud.
Det är i denna hänförelse, »inspiratio
caritatis», som han finner trons
höjdpunkt, och det är i den nåd, varmed
Gud stillar hjärtats åtrå, som man når
det högsta på jorden: »gratia
inspirati-onis». Augustinus’ lära om Gud
sammanfaller i huvudsak med nyplatonismen
Själv insåg han detta, ty han säger en
gång på tal om dessa saker: »De
insågo mycket väl, varthän de skulle gå, de
sågo blott icke på vilken väg.» -— Den
underbara förening med Gud, om vilken
Petrus de Dacia ofta talar, har ingen
skildrat så som Augustinus, och det
berömda stället har säkert icke värit
främmande för den svenske munken: »Med
suckan lämnade vi åter denna ängd, där
andens första kärvar lågo bundna, och
vi började åter samtala med hörbara ord
i de trakter, där ordet har början och
slut. — Och vi sade: När en gång
världens larm förstummas; när jordens,
vattnets och luftens drömbilder förstummas;
när himlarna förstummas och när själen
själv förstummas och höjer sig utöver
sig själv utan att tänka på sig själv;
när alla drömmar förstummas, och alla
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
