Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Änkan i Windsor. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Hagberg
sin sida hade hon nu en man som
alltför väl kände och praktiserade den
orientaliska statskonsten för att kunna
bedragas av den germanska.
1877 gjorde Bismarck sitt djärvaste
försök att vinna England. Oroligheten i
främre Orienten tjänade honom som
förevändning att erbjuda England Egypten.
Som förslagsframställare fungerade
kronprinsessan. Disraeli förstod
ögonblickligen, att Bismarcks intention var att
skilja England och Frankrike; hade
England i detta ögonblick annekterat
Egypten, hade indignationen i Frankrike vuxit
sig så stark, att brytning med England
blivit oundviklig. När Frankrike väl vore
isolerat, skulle tidpunkten för
preventivkriget vara kommen. Victoria skrev till
sin dotter ett mycket skarpt brev,
undanbad sig å sitt lands vägnar alla råd och
förklarade Bismarck vara genomskådad;
det hela saltades med några ganska
förolämpande moraliska betraktelser.
Bismarcks försök att isolera Frankrike hade
ohjälpligt strandat.
Disraelis diplomatiska triumfer under
Berlin-kongressen, där han bakom ryggen
på Bismarck fick till stånd en uppgörelse
med Ryssland, lågo utanför drottning
Victorias handlingssfär, och slutfasen i
striden mot Bismarck hör till en senare
period än den som här sysselsätter oss.
Men de transaktioner, för vilka
antydningsvis redogjorts och i vilka Victoria
så lidelsefullt tog del, tala ett tydligt
språk. Hennes politik var, från engelsk
synpunkt sett, både värdig och klok.
Hon var Edward VII:s moder. Någon
förlöpning, något överord letar man
fåfängt efter i den delvis så förtroliga
korrespondensen med dottern och de andra
tyska släktingarna. I en långt större
utsträckning än vad man trott är det
drottning Victorias personliga förtjänst, att
Bismarck till slut råkade en motståndare,
som han ej kunde besegra. Hon lycka-
des göra sig till medelpunkten i de
europeiska monarkernas krets; i denna var
hon utan tvivel också den mest
imponerande gestalten.
Hon var icke högt begåvad. Hennes
bildning var skäligen ytlig. Men hon hade
i allra högsta grad den aristokratiska
egenskap som heter sunt förnuft. Hon
hade inga vida perspektiv, inga djupa
och höga idéer. Hennes blick var skum
för vad som låg fjärran — både i tid
och rum. Men hon såg och lion förstod
vad som låg nära, hon visste vad
stunden krävde; den egenskapen är kanske
den viktigaste, och den är långt ifrån
vanlig. Enligt genierna — och enligt
deras icke alldeles geniala beundrare —
är synden mot den helige anden att
bejaka nuet och verkligheten: »Verweile
doch, du bist so schön». Denna —
påstådda eller verkliga — synd var
grunddraget i Victorias väsen. Hon älskade
nuet, hon höll av den dag som var —
även eller rättare i synnerhet när den
ej bestod av annat än det vanliga slitet
med enformiga statsangelägenheter.
Vanan och rutinen, kända plikter, kända
ansikten — det var vad hon höll av.
Djupast sett var det därför som hon
förstod och bedömde dagens många frågor
så mycket säkrare än många som
intellektuellt voro henne ojämförligt överlägsna.
Victorias obestridliga och sällsynta
klokhet — det ordet är den lämpligaste
formeln för hennes bästa egenskaper —
hänger emellertid också samman med
den position, vilken hon innehade icke
med erövrarens rätt utan med födselns.
De storpolitiska frågorna hade hon som
18-årig flicka dryftat som något
självklart och förtroligt. Snillrika statsmän
ha, när de hunnit upp till maktens
tinnar, en lång klättring bakom sig; deras
naturliga syn har begränsats och förvänts
av långa och många års fåfänglig och
brännande ärelystnad, av partisynpunk-
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
