Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Änkan i Windsor. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kn u t Ha g b er g
finansiella konsekvenserna av ett
ekonomiskt projekt än Gladstone; när den
humanitäre och liberale store statsmannen
ville genomföra sin tändsticksskatt,
protesterade Victoria, emedan den endast
var ägnad att ytterligare flytta
utskylds-bördan från de rikas till de fattigas
axlar. Man ler åt hennes naiva,
gammaldags tro; den hindrade henne icke att
visa mer fördomsfrihet i religiösa frågor
än vare sig agnostici eller frisinnade s. k.
moderna kristna. Trots sina puritanska
sympatier kunde hon lugnare och
sakligare än vare sig Gladstone eller
Disraeli bedöma den katolska kyrkan; trots
sin renlärighet hade hon intet annat än
beundran till övers för den hatade biskop
Colenso. Med allt sitt förakt för
teore-tici och ideologer vågade Disraeli ej
annat än understödja planerade
Nordpolsexpeditioner; intet skrik om sanningens
självvärde kunde hindra Victoria att säga
ifrån, att polarexpeditionerna ej vore
annat än ett offrande av människoliv på
fåfängans och onyttighetens altare.
Människor bedömde hon säkert och rättframt,
utan att taga minsta hänsyn till officiell
berömmelse. På en halvtimme hann hon
väga Thomas Carlyle med en säkerhet
och precision som litteraturhistorikerna
borde avundas; hans litterära förtjänster
och fel avhöll hon sig från att bedöma,
men människan fick hon genast klar för
sig. Lika fördomsfritt värdesatte hon
obildade och okända skotska bönder i
högländerna, när hon talade med dem
om deras kära, om deras hem, om
skördens glädje och om dödens makt. Så
illitterat hon än var, har hon om Dickens
skrivit de riktigaste ord som blivit sagda
i ämnet.
Victorias största mänskliga fel,
girigheten, hittar man lätt spåren av även i
dessa till större delen rent politiska brev.
Men man må icke glömma, att detta
fel hängde samman med en egenskap,
som man nog utan tvekan kan kalla
värdefull. Victoria hade ju en stark
benägenhet att bereda sin familj och sig
själv så många ekonomiska fördelar som
möjligt. Men hon hade samma behov att
göra livet så gott som möjligt för nästan
alla hon kände och satte värde på. Det
tycks vara ett släktdrag inom familjen;
hennes söner hade samma egenskap.
Sina lärare och informatorer vilja de till
varje pris skaffa inkomstbringande
befattningar; när prins Leopold låg illa
sjuk, lyste han upp av glädje, när han
fick höra, att hans gamle guvernör efter
mycket intrigerande från högsta ort fått
ett förstklassigt pastorat. Släkten Windsor
i gemen kan förvisso anses ha utpräglade
instinkter för självhävdelse, men detta
hänger på något sätt samman med dess
medlemmars trohet mot alla, med vilka
de kommit i beröring. Victoria berättade
en gång för lörd Melbourne, att när hon
som barn var borta på besök, hade hon
för vana att berömma och beundra löst
och fast — i hopp att hon skulle få det.
På något sätt är denna instinkt i släkt
med hennes månhet om alla, som hon
i någon betydelse kunde kalla sina, i
dessa brev tydligast markerad i hennes
utomordentliga omtänksamhet om sitt
talrika tjänstefolk.
Med Victorias konservatism förenades
mycken envishet och många fördomar.
Men hennes respekt för verkligheten var
ännu större än hennes stora pietet för
invanda meningar och principer; det visar
bl. a. hennes tyska politik, inom vilken
den nyktra iakttagelsen till slut besegrade
blodets röst och den starka tron på
Alberts ojämförliga auktoritet. Även om
hennes något bysantinska krav på etikett
och utvärtes anständighet av en och annan
kan stämplas som fördomsfullhet, så må
ihågkommas, att den majestätiska
drottningen ägde en humanitet, som icke
kände några ras- eller klasskrankor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
