Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - August Söderman. Några minnesord. Av Ture Rangström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Titre R an g s tr’öm
folkviseskatt, så åger också August
Söderman sin djupaste musikaliska och
mänskliga livskraft i den romantiska
kärlek till melodien, som enar ord och ton
i sång, ton och dikt till en högre
diktande fullkomning.
Han är i grund och botten icke
dramatiker — trots allt. Han sysslade hela
sitt liv med praktisk teatermusik, och
rutinen gav honom naturligtvis
musikdramatiska möjligheter att utveckla. Men
han utvecklade dem icke. Varför?
Sannolikt endast därför, att han aldrig helt
kunde övervinna lyriken, den lyriska
grundtonen i sitt anlag. Denna lyrik,
episkt eller dramatiskt färgad, nådde
aldrig fram till helt symfonisk stil eller
till det musikaliska dramat. Den nådde
både kortare och längre, den präglade
sitt väsen, låt mig gärna säga, sitt ärligt
svenska och sjungande väsen, i balladen.
Där pånyttföddes folkvisan, både den
berättande, den handlande och den
sjungande, i en ny gestaltning, som aldrig
förnekar sitt ursprung.
Balladen ligger dold i allt vad August
Söderman skrivit och givit. Dess latenta
spänning genomtränger till och med de
ungdomligt svärmande små
Heidenrös-leinsångerna, de äro förstuckna lyriska
intermezzi eller snarare preludier en
miniature, i förväntan på en större form. De
bekanta Björnsonsångerna tala
mångenstädes helt balladens språk, en stegrad
lyrik, och i ett rent orkesterverk som
det strålande festförspelet till Orleanska
Jungfrun är det också den balladiska
grundstämningen som ger stycket dess
karaktär och fängslar. Andra
instrumentala verk, musiken till Marsk Stigs
döttrar t. ex., bekänna öppet och otvunget
sin halvt episka, halvt dramatiska
läggning och folkvisans lyriska impulser. Den
svårtydda gåtan i August Södermans
musikaliska alstring: Katolska mässan,
får också därigenom sin psykologiska
förklaring, att den obönhörligt blottar
och rättfärdiggör sin skapares
lyriskt-dramatiska tendens. Det är icke det rent
religiösa, allra minst det konfessionella
behovet, utan människan som åskådare
inför religionen, en »nordisk nordbo från
Norden» placerad i den katolska
rökelsens mystik, en i viss mån teatralisk,
men äkta situationsbild, som lockat, höjt
och hänfört tondiktaren. Verket skulle
närmast kunna karakteriseras som en
lyriskt-religiös ballad. Mässan förlorar icke
därpå. Den blir levande och äkta i sin
egenartade samklang av poetisk
diktupplevelse och frodig, helt
okonventionell musikerfantasi. Det är som om
nordisk Medeltid och Nutid möttes här, båda
förenade i ballad-diktarens kärlek och
ödmjukhet inför uppgiftens konstnärliga
storhet. Men Södermans mystiska känsla
är lika äkta som den är naivt fabulerande.
Klingar det icke då och då i Mässan
som ett undermedvetet minne från
Folkvisans spirande medeltidsdagar? Varför
icke! För en benådad lyrisk intuition
och en fantasifull balladsångare är intet
i tid och värld omöjligt. —
August Söderman klandras emellanåt
för att han icke i tid eller tillräckligt
inhämtade den musikaliska
kontrapunk-tikens visdomar. Han skulle i det fall
ha blivit en annan och oändligt större
tondiktare än den han är! Är
klagomålet berättigat? Ja, naturligtvis, om
Söderman icke hade varit den han var. Det
är ju alltid mycket lätt att önska en
konstnär annorlunda. Men trots de
kontrapunktiska bristerna lever ändock
August Söderman i sin musik, som få.
Är det möjligen icke så, att den
skapande tonkonsten kan uppenbara både
en känslans och en tonens polyfoni, ofta
stridiga mot varandra? Ytterst få
mästare närma sig behärskningen av
bådadera, ingen har nått den helt. Den
absoluta musikens invigde röra sig »im Spiel
408
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
