Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Paul Gauguin. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klas Fåhræus
»syntetister» betecknade gruppen ett nytt
stridsrop, vars udd icke så mycket
riktade sig mot impressionismen som mot
naturalismen. Med fransmannens vid
ändlösa kafé-diskussioner tränade
formuleringsförmåga fastställdes programmet.
Det gällde nu icke längre att framställa
vad konstnären hade för ögonen och
frambringa överflödiga facsimiler av
verkligheten. Konsten borde, deklarerade den
nya skolan, bjuda icke en kopia men en
ekvivalent för naturen. »En tavla är en
plan yta täckt med färger, hopställda i
en viss ordning», blev Gauguins den
gången revolutionära devis.
Gauguin hade med denna utställning
väckt ett visst uppseende men därmed
också skaffat sig motståndare och
avundsmän, då den syntetiska eller, som
den stundom även kallades, den
symbolistiska skolan ogynnsamt mottogs ej blott
av akademister utan även av naturalister
och impressionister.
Och då försäljningen av hans dukar
även till de mest facila priser alltjämt
gick lika förtvivlat trögt, tog bitterheten
i hans sinne överhanden, och han
begynte att ruva på en länge närd plan
att bryta sig ut ur civilisationen.
Förklaringen till det steg som nu följde
är att söka i de ärvda anlagen hos en
ytterst komplicerad natur. Det rann i
den fronderande konstnärens ådror en
mörkröd ström av gammal spansk
upp-täckarromantik. Det var
dekadanssymp-tomen hos en från Borgia-slägten
stammande adelsfamilj, som sökte sin
räddning i en återgång till naturen. Det var
artistens dröm om att återfinna konstens
förlorade ungdom och mystik i skötet
av ett primitivt naturliv, som ännu
glimmade av det första paradisets sol. Eller
var det måhända djupast den demoniska
kallelsen av ett maskerat öde, som nu
förde honom mot den tragiskt ändande
slutfasen av hans liv, varunder han ge-
~4
nomför den betydelsefullaste delen av
sitt verk och åt sig räddar en
oförgänglig plats i konsthistorien.
Han beslöt sig för att utvandra till
stillahavsön Tahiti. Medel till resan
anskaffades genom en auktion på hans
Bretagnedukar, som inbragte bortåt tiotusen
francs. Vid en av parisiska konstnärer
och symbolistiska skalder för resenären
given avskedsmiddag kunde han av
rörelse knappast svara på festtalen. Och i
mars 91 inskeppar han sig för Tahiti
med sinnet delat mellan stridiga känslor,
i det olycksbådande aningar i sista
ögonblicket synas ha grumlat hans
ursprungliga entusiasm.
Hans första år på Tahiti förlöpte som
en dröm, vilken han själv vältaligt
skildrat i Noa-Noa, boken om den doftande ön.
I begynnelsen var har som drucken
av den fest, tropikernas skönhet varje
dag uppdukade för hans blickar. Bergen,
vars pittoreska former underströkos av
havets horisontlinje och av den kring
korallreven dansande bränningen; jorden,
som med sin blodröda mylla hetsade
hans färgsinne; de jättestora
mangoträdens ormlikt slingrande stammar; de
hemlighetsfulla skuggor som urskogen
svepte kring mossiga avgudabilder —
allt bidrog till att försätta honom i en för
konstskapandet fruktbar sinnesstämning.
I ett från öns huvudstad Papeete
avlägset liggande distrikt drar han in i en
hydda täckt med halm och bananblad;
till »vahine» tar han sig en ung flicka av
Maorifolket, som vid första mötet tjusar
honom likt »en orgie i kromgult». Och
med glöden av en länge närd lidelse tar
han itu med att skildra det i dess
ursprungliga ädelhet ännu oberörda
Maori-folket.
Man förvånar sig över det starkt
personliga grepp, med vilket han redan från
början löser sin uppgift. Sökande en
~6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
